”En död ängel”, Åsa Schwarz

Skräck möter deckare möter mysticism, det är Åsa Schwarz egen genre. ”En död ängel” är en fortsättning på ”Nefilim”, som var den första romanen i serien om Nova Barakel. Den har jag inte läst. Det är alltid extra svårt att riktigt bedöma en fortsättningsroman utan att ha läst starten, men Åsa Schwarz har ett bra språk, intressant vinkel och väcker en nyfikenhet från första sidan.

”En död ängel” handlar om Nova som tillsammans med sin nya pojkvän och ett gäng andra Greenpeaceaktivister reser till berget Ararat för att resa en ark som symbol för kampen mot klimatförändringarna. Efter att hon och pojkvännen Benjamin varit ute på lite sightseeing blir Nova nerslagen och nästa gång hon vaknar upp befinner hon sig på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Benjamin är helt försvunnen.

Själva aspekten med Noas ark tilltalar mig inte och gör den snarare rörig, och på sina håll är texten en aning svamlig. Gestaltningen av karaktärerna är väldigt bra, men jag funderar fortfarande på varför i hela friden Nova läst Marilyn Mansons biografi fem gånger.

Bokens största svaghet är miljöbeskrivningarna, och då mycket av handlingen spenderar sig i fjärran länder är det ganska synd. Det hade kunnat tillföra mycket, men istället blir det nästan ett hinder då det är för endimensionellt. Jag saknar det som porträtterar ett land, och då inte bara det visuella. Hur låter språket? Hur talar människor med varandra? Hur är de mot främlingar och hur luktar det? I bokens slutord skriver Schwarz om sin resa till dessa platser och jag hade nog hellre sett detta avsnitt i bokens början då det berättar betydligt mer om Armenien och Georgien som länder än vad jag får med mig genom hela boken.

Jag är inte den som vanligtvis läser böcker med övernaturliga inslag och jag kan erkänna att jag (som alltid när jag läser den typen av böcker) väntade på att en alien skulle dimpa ner i lämpligt sammanhang (om det nu finns) och röva bort någon. Det hände aldrig och jag är imponerad över Schwarz förmåga att faktiskt blanda så många olika genrer och få till det bra. just det påminde mig lite om Murakami, att man inte riktigt vet vad som är övernaturligt och vad som är vanligt. Men att det egentligen inte spelar någon roll för det är bra ändå.

(6/10)

Annonser
Det här inlägget postades i 2012, Övriga förlag, Betyg 4-6, Bokrecension, Fantasy. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s