”Ökenblomman återvänder”, Waris Dirie

Waris Dirie blev efter sin bok ”En blomma i Afrikas öken” en symbol för kampen mot kvinnlig könsstympning. Då jag i recension av nyss nämnda titel skrev att jag gärna läst mer om livet i öknen borde ”Ökenblomman återvänder” ha fyllt just det hålet. På baksidan står bland annat ”I Ökenblomman återvänder berättar hon om sitt ursprung i en somalisk nomadkultur och om en resa tillbaka för att träffa sin mor, sin far och de människor hon en gång växte upp med. På ett smärtsamt sätt konfronteras hon med det samhälle som bär skulden till att hon som liten flicka könsstympades på grymmaste vis”.

Blev jag nöjd då? Nej. Verkligen inte, tyvärr. ”Ökenblomman återvänder” är så spretig och skildrar mer en vilsen röst än något vettigt. De första fyrtio sidorna handlar om en konflikt som Darie har med sin man, och det är också en konflikt som inte får någon lösning. Relevans: Noll. Efter det så känns det som om Dirie har försökt få in flera berättelser i en och det känns vilset då hon på ena sidan skriver om de hemska ritualer som genomförs för att på nästa sida skriva att hon respekterar deras kultur. På ena sidan står det att somalierna har mycket att lära från väst, och på nästa sida står det tvärtom. Det finns ingen riktig struktur.

Allt är inte dåligt och det är intressant att läsa om hur krångligt det är att ta sig till Somalia och hur det var för henne att färdas i landet. Vid en bilresa stannade de till vid en fallfärdig ”vägkrog”. Sällskapet och särskilt Dirie själv var mycket hungrig, men det visade sig att hon förpassades till ett litet skjul bakom ”krogen” då hon inte fick äta med männen. En annan ganska rolig skillnad som hon visar bra är nomadernas totala ouppskattning för saker. Dirie funderade innan resan på vad hon skulle ta med sig till alla i sin familj men knappt något av det hon tog med kom till användning. Tandkräm, vad skulle de med det till? Gick det att äta? Allt ifrågasattes och lämnades därhän för att bohaget skulle vara enkelt att flytta. Flera familjer samsades om ett par slitna sandaler som användes när man gick till ”toaletten”.

”Ökenblomman fortsätter” känns som ett hastverk. Som om den skrev snabbt för att kunna segla på framgången som den första boken banade väg för.

(4/10)

Annonser
Det här inlägget postades i 2012, Övriga förlag, Betyg 4-6, Bokrecension. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s