Det går bra med skrivandet. ”Sanning och konsekvens” kan antagligen vara klar om två veckor om jag bara skriver och redigerar på. Men sanningen är ju den att det kunde ha varit klar för länge sedan om jag bara levt efter det. Igårkväll kom jag på mig själv med att ha tankarna på annat håll igen. Tänkte på det där romanprojektet jag ska påbörja när denna är klar. Såhär gör jag jämt, det är inget nytt. Jag har till och med märkt att jag gör det med böcker jag läser. När jag läser en bok jag inte vill ska ta slut läser jag helt enkelt inte ut den. Biografin om Freddie Mercury, Björn Ranelids senaste, Steve Jobs … Det ligger böcker överallt där det bara är tio sidor kvar att läsa. Jag måste skärpa mig, så är det bara.

Med skrivandet är det ju emellertid som med alltid annat. Om jag inte slutför det kan jag inte visa upp det, och kan jag inte visa upp det kan jag inte bli besviken. Men det är också fånigt eftersom jag knappast kommer att bli besviken. Tycker folk inte om den så är det okej. Tycker folk om den blir jag antagligen förvånad. Jag vet inte, men med den här andra romanen har jag haft så mycket tveksamheter men utan att veta varför. Jag har fler testläsare än vanligt vilket beror på att jag väntar på att någon ska säga att allt bara är helt meningslöst. Det är nästan som att jag ber om det, faktiskt. Väntar på det. Men det händer ju inte. Nu har ingen läst hela, bara halva eller mindre. Så förhoppningen (haha) lever ju om att de kommer att rata den andra halvan, även om jag själv gillar den bäst.

Igår figurerade den är på Facebook, och jag gillar den verkligen.

Den enda punkten som väl inte riktigt stämmer in på mig är den första, för jag är snarare aldrig uttråkad då jag alltid håller mig sysselsatt. Den sista punkten vet jag inte helt vad som menas, men i övrigt … så är det jag. När jag skriver uppsatser och sådant kan jag bli galen på alla regler för texten. Misstag har jag gjort många, experimenterar gör jag gärna, motiverar mig själv måste jag, jobbar hårt måste jag också, generös kan jag vara, självständig är jag i överkant, jag är inte så förtjust i att ta risker men gör det ständigt ändå och ifrågasätter gör jag även när det kanske inte riktigt behövs (men den som inget frågar får heller inget veta, som någon sa i grundskolan).

När jag gav ut ”Kär lek?” var det många som kallade mig modig, men sanningen är ju som sådan att jag egentligen är lika feg som alla andra. Jag är bara lite, lite bättre på att ignorera det.