”Keltens dröm”, Mario Vargas Llosa

20120607-102236.jpg

På bokmässan förra året såg jag ett framförande med Mario Vargas Llosa (det tolkades och samtalet var ganska … torrt). Men han är ju ändå nobelpristagare och jag gillade ”Den stygga flickans rackartyg” så jag köpte hans nyaste roman och väntade femton minuter på att han skulle dyka upp för signering. Det dröjde dock och jag fortsatte till nästa punkt på schemat. Signeringen uteblev således vilket såhär i efterhand kanske var lika bra då ”Keltens dröm” inte alls var min typ av bok.

Sir Roger Casement (1865-1916) är en av de mest omskrivna och mytomspunna frihetshjältarna i irländsk historia. Casements ryktbarhet vilar främst på den rapport han sammanställde under sin tid som konsul i den belgiska besittningen Kongo efter att ha bevittnat den grymma behandling som kongoleserna utsattes för. Rapporten väckte så stor uppmärksamhet att kung Leopold II så småningom tvingades avstå besittningen. Senare kom Casement att avslöja gummibaronernas hänsynslösa utnyttjande av ursprungsbefolkningen i Putumayo i det inre Amazonas.

Det låter riktigt bra, men Llosa skriver så komplicerat. Det är långa, långa, långa meningar så bitvis känns den mer som en avhandling än en roman.

”Det skulle dröja ännu ett år innan de västliga stormakterna vid Berlinkonferensen 1885 skänkte Leopold ll Fristaten Kongo på drygt två och en halv miljoner kvadratkilometer – åttiofem gånger Belgiens yta -, men den belgiske kungen hade redan börjat förvalta det tilltänkta territoriet för att tillämpa sina kongoleser som man trodde fanns där. Monarken med det välkrattade skägget hade för ändamålet anställt den store Stanley eftersom han hade blick för människors svagheter och anade att den store upptäcksresanden dög lika bra till gräsliga illdåd som till lysande bragder, bara belöningen stämde med aptiten.”

Flera nätter låg boken vid sängen och varje gång jag började läsa började jag även göra något annat. Kolla mejlen. Skriver handlarlista.  Kollar Facebook. Bloggen. Instagram. Twitter. Varje gång. Och det om något är för mig ett tecken på att en bok inte tilltalar mig så när det närmade sig 100 sidor slutade jag besviket läsa. ”Den stygga flickans rackartyg” är därmed fortsatt överlägset min favorit av Llosa.

Annonser
Det här inlägget postades i 2012, Betyg 1-3, Biografi, Bokrecension, Ej utläst, Norstedts. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s