Eli Levéns debutroman var omtalad och mycket omskriven när den först kom. Många som hyllade den. Andra som gjorde det motsatta. Själv är jag lite mittimellan. Originell? Ja, det är den på sätt och vis. Det är en något märklig berättelse om kärlek mellan Sebastian och Andreas, och den handlar också om Sebastians person som han bär inom sig, Ellie.

Det är en kort roman, tog bara ett par timmar att läsa. Det handlar om allvarliga saker men jag hinner aldrig lära känna bokens karaktärer, och därför blir jag inte särskilt berörd. På sina håll känns det inte särskilt välredigerat heller. Hur många gånger kan man i en roman på 150 sidor egentligen skriva om höfter som rörs? Ungefär var tredje sida, visade det sig.

Språket i romanen är extremt poetiskt, det blev nästan så att jag börja längta efter klyschor eller i alla fall en opretentiös mening. Ingenting skrivs enkelt, och ibland blir det ganska fånigt. Andreas fryser mitt i sängen, stirrar på mobilen som om den innehöll livets mest intensiva hemlighet.

Detta är Levéns debutroman och även om det är mycket med romanen jag inte gillar så ser jag fram emot vad han kommer att ta sig an härnäst. Han har ett eget språk och helt klart talang. Jag läste någonstans att man kanske själv helst ska vara insatt i hbt-världen för att riktigt uppskatta den här romanen, och jag tror nog att det kan vara så. Dock är språket många gånger obscent och hade det inte varit för att det handlar just om hbt undrar jag om den verkligen skulle blivit … så uppmärksammad.

(4/10)