Tänkte skriva lite om något jag gått runt och funderat på ett bra tag. Anledningen till att det blir just nu är antagligen för att jag är en av dem själv. En av dem. Med dem menar jag en sådan som ber folk att rösta. Tjatar ut i etern att jag så gärna vill bli med ljudbok.

Det jag tidigare främst funderat på hur är utvecklingen kommer att se ut, för alla dessa facebookevents, ”dela det här”, ”Gilla det här”, Bjud in såhär många” … det kommer inte att hålla så länge till. Många orkar inte ens kolla sina events längre för att en del, främst företag med personkonton, spammar ut eventinbjudningar för minsta lilla grej.

Jag gillar att ha eget förlag, jag gillar egentligen allt med det men förutom det faktum att ”Kär lek?” blir ljudbok om den vinner, så finns en annan aspekt. Jag kommer att bli en del av Storytel. Inte vet jag om det gör så himla stor skillnad i stort, men det hade ändå varit kul om mitt skrivande tydligt kunde få en koppling till något utanför min egen sfär.

Det är givetvis roligt att få chansen till att bli ljudbok, men det är också lite jobbigt. Allt detta länkande, smått bedjande, ”snälla, ni kan väl …”. Det blir ju inte heller bättre av att jag känner flera andra som deltar. Hur kul är det att tävla mot vänner? Tråkigast är att Pernilla Alm och jag verkar få tampas om vår möjlighet till ljudbok. Vi har många gemensamma vänner på Facebook, är med i samma skrivargrupper. Jag har dragit mig från att posta i grupper där andra tävlande finns med, men så igår postade en annan tävlande med ett bedjande ”ni kan väl rösta på mig?”. Då kunde jag såklart inte låta bli att göra likadant, men tog kort därefter bort mitt inlägg.

På måndag slutar omröstningen. Jag vet tyvärr inte vilken tid, kanske det är midnatt åt något håll. Det ska bli skönt, i synnerhet om jag kan lyckas behålla den placering jag har nu, men jag kan inte låta bli att tänka att jag kommer att bli omkörd i sista sekund på något snuvigt vis. Inte för att jag vet när sista sekund kommer att inträffa, men ni kanske förstår hur jag menar.

Förresten så upptäckte jag precis en sak. Idag är det ett år sedan böckerna landade på  köksgolvet. Alla kartongerna. Ett år sedan. Det är ju sjukt. Fick först ett samtal från posten. Ett par timmar senare stod postmannen utanför dörren. Han undrade om jag visste att det var väldigt många böcker. Han undrade vad jag skrivit om och vad jag gjorde nu för tiden. Var jag bodde och så, som om vi kände varandra. Kanske vi gjorde det en gång i tiden, men hur hårt jag än tänkte kunde jag inte komma på vem det var.

Vid närmare eftertanke borde jag antagligen ha uppmärksammat denna dag lite mer, men ey. Man kan väl inte minnas allt. En födelsedag hit eller dit. Och det finns ju fler dagar att blogga på.

Nåväl. Rösta den som vill. Rösta inte den som inte vill.
Egentligen är det inte mer komplicerat än så.
🙂