Falkenberg i början av 1980-talet. Det börjar med en uppeldad kattunge och går därifrån vidare till mobbning, kriminalitet, alkoholism och fattigdom. ”Havsmannen” är inte något som förgyller sommarstunden i hängmattan, det är ingen upplyftande historia. Men bra ändå, ack så bra.

I fokus står Nella och hennes lillebror Robert. Robert har inlärningssvårigheter, trasiga kläder och ihopklistrade glasögon. Han mobbas i skolan, har det inte bra hemma. Ingen i boken har det egentligen bra, det är bara elände, elände, elände och slutligen en havsman. Ja, just det. En havsman. Precis som Murakami, i vars landskap det tenderar att regna makrill och finnas otaligt antal talande katter, lyckas Vallgren på något sätt få in en övernaturlig aspekt mitt i allt detta.

Vallgren skriver bra, karaktärer som lever, miljöer som kryper fram i 3D när jag läser dem. Känslor som svallar. Blev flera gånger illamående under läsningen vid tanken på att det finns så många barn som har det såhär idag. Inte med havsmannen, men allt det andra. Samtidigt är det just inblandningen av havsmannen som gör romanen originell. Det är inte bara en skildring över misär. Det är inte bara en roman om utomjordiska ting. Han blandar in en lättsam och overklig genre, blandar in det som bara kan bildas i ens fantasi med sådant man inte vill tänka på i densamma.

(8/10)