Medmänsklighet varken börjar eller slutar vid riksgränsen

I fredags la jag upp detta, några timmar senare var alla de fem böckerna sålda plus ytterligare två. Jag kan ärligt säga att inte trodde det skulle vara svårt att få dem sålda. Jag ville tro det finns en betydligt större vilja till medmänsklighet i det här landet än vad det ofta faller ljus på.

Igår handlade jag mat till ukrainarna och besökte dem. När jag kom hem laddade jag upp ett foto på Facebook över den gigantiska kundvagnen full av varor som den lilla insats vi tillsammans gjort. Jag började skriva om mitt besök hos dem och kände ganska snabbt att det här blir alldeles för långt. Ingen kommer att orka läsa. Ingen kommer att gilla det. Någon kommer att kommentera att det är alldeles för långt för Facebook.

Man kan väl säga att jag hade ganska fel.

Varför jag gjorde en sådan missbedömning? Det finns en kort och koncis förklaring till det. När jag hade sålt böckerna för att finansiera detta och träffade människor som läst det, sa de inte ”Vad fint! Vad snällt! Kan jag bidra?”. Nej. Faktiskt så var det inte den första reaktionen hos någon. Inte ens någon av de första två korta meningarna. Alla (ja, alla) frågade ”jaha, men behöver du inte pengarna själv?”.

Det gjorde inte särskilt mycket och jag kan inte påstå att jag blev förvånad. Men det kändes nästan som en dumförklaring. Som om jag riskerar att hamna hos Lyxfällan för att jag sålt några böcker som ändå bara står osynliga i en dammig skrubb.

Mitt foto har nu delats ytterligare 13 (!!!) gånger sedan jag började skriva detta inlägg. Nej, förlåt. Nu blev det visst 15. Några ser ut såhär.
Människor kommenterar att jag är en ängel, och att alla i hela världen borde vara som jag. Jag är verkligen ingen ängel. För att vara helt ärlig har jag många gånger inte varit bättre själv. Här uppe har det blivit något av ett vedertaget uttryck att ”Thailändare är ett så ärligt folk. De skulle hellre svälta ihjäl än stjäla. Folk från Vitryssland och Ukraina däremot, de har ingen heder i kroppen”. Jag har helt säkert flera gånger sagt något liknande själv. Det är lätt att ryckas med i en jargong, särskilt när dess innebörd känns avlägsen. Men nu blev det för mycket.

I kommentarsfält till tidningars nätartiklar om detta skrivs det bara om att det är deras eget fel som blivit lurade, att de borde ha kollat upp innan de åkte att det inte ens finns några bär. Att ”snart har de ingen mat så då börjar de väl stjäla”. Det skrivs att de inte borde få gå i våra skogar och plocka våra bär. Till råga på allt kommer de hit och belastar vårt samhälle och tar våra pengar.

Det är enkelt att se på nyheterna och vifta bort elände som händer i en annan del av landet, men när det sker på platsen där man själv vuxit upp och lekt som barn kan inte jag bara blunda och tänka att det är någon annans problem. Att när ämnet kommer på tal högljutt klaga på att regeringen/kommunen/staten/kungen inte gör något, trots att man med all säkerhet gör ännu mindre själv. Det är som att många invånare i det här landet glömt bort att det är vi som är kommunen. Det är vi som är Sverige.

Det är klart att det här är en problematik i behov av en lösning, men att ständigt avfärda människor som blivit hitlurade med att det är någon annans bekymmer är inte medmänskligt. Vem skulle inte stjäla om det är den enda utvägen för att överleva? Och om man nu med liten insats kan förhindra en sådan position för dem, varför inte göra det? Varför bara avfärda dem med att de inte bor i Sverige? Medmänsklighet är inget som varken börjar eller slutar vid riksgränsen.

Det känns också som att det saknas perspektiv. Och kunskap. Det är klart att det är enkelt att tycka att de borde ha kollat upp bärplockning och vad leverne kostar i Sverige bättre innan de reste hit. Men har alla dator där? Sitter alla med en smartphone och googlar, facebookar, twittrar? Finns det gratis wifi i varenda stad? Har man dessutom någon gång sett hur bärplockarna färdas kan man också snabbt konstatera att där ryms varken båtmotorer eller teveapparater.

Jag hade mina tvivel själv, gällande detta. Efter att böckerna var sålda funderade jag på om jag kunde ångra mig. Under helgen tänkte jag om jag verkligen borde göra det. Vad folk egentligen tyckte. Om jag var knäpp som gjorde detta. Kvällen innan jag skulle handla tänkte jag igen på att strunta i det. Väl på Ica kändes det pinsamt att handla 6 kilo ris och lika mycket pasta och att hur mycket jag än la ner i vagnen blev det liksom aldrig klart. När jag såg hur mycket det blev började jag också fundera om jag var orättvis som bara hjälpte några, och inte alla. När jag väl kom till kassan blev det genast kö bakom mig och det var pinsamt det också. Jag funderade på om jag skulle säga att maten inte var till mig, men de kanske skulle tycka jag vore konstig då.

Jag visste inte om någon skulle vara på plats nere vid isladan. Kanske ukrainarna bara skulle se mig som konstig. Kanske de inte ens ville ha någon hjälp eller maten jag köpt. Två av de som bor där satt på marken utanför och rensade hjortron. Jag öppnade bildörren och frågade om någon av dem kunde engelska. En av dem ställde sig upp, sa att han kunde lite, och kom fram till mig. Jag förklarade vad jag gjort och att jag hade handlat mat till dem. Var inte helt säker på om de förstod, hur mycket engelska han kunde.

Vi gick till bakluckan på bilen och då kom den andra killen också. Jag öppnade och pekade på kassarna, men de bara stod där. Såhär i efterhand vet jag ju att de stod och väntade på vad de skulle få.

”All of this is for you”, sa jag men de bara log och skakade på huvudet precis som man gör när man inte förstår vad någon säger. ”All of this is for you”, sa jag igen, lite högre och lite långsammare. Killen som talade engelska ryckte till men sa ingenting. Så jag upprepade ännu en gång.
”What?” sa han.
Jag upprepade igen, la till att det blev väldigt mycket mat för pengarna jag fått in. Jag ursäktade mig.
”Everything? For us?” frågade han igen och jag sa ja. Igen. ”Oh my God. Oh Jesus. Everything?! Really?!”
Jag nickade och tog ut en kasse. Hörde honom säga något till sin kamrat som räckte fram en hand. De skrattade och såg ut som om det inte kunde vara sant. Från att bara ha stått där fick de plötsligt bråttom att få ut allt ur bilen. Antagligen en blandning av att de inte ville vara till besvär och att de var oroliga att jag skulle ångra mig. Jag lastade och lastade kassar i deras händer men de kunde inte bära allt och undrade om jag kunde följa med dem in.

I ett av rummen stod tre kvinnor. Efter att jag åkt därifrån kom jag ju på att jag inte ens berättat vad jag hette eller frågat om deras namn. De berättade om vem som var gift med vem, hur länge de varit där och hur länge de varit kvar. Mamma (som tydligen kan flytande engelska när hon inte har något val) undrade skämtsamt om de hittat några myggor i skogen. Sverige var ett så himla fint och hjälpsamt folk. Sa mycket gott om Kennet som hittat dem i en busskur och frågat vad som hänt och ordnat boendet där de nu var. De tyckte det var himla kul när vi, jag och min mamma som också följde med, berättade att vi båda haft Kennet som lärare i grundskolan.

Stämningen var väldigt god, egentligen hade jag velat stanna kvar och pratat mer med dem. Men det fanns liksom inte någonstans att sitta. På vägen ut uppmärksammade mamma svamparna som jag skrivit om ovan.

Han som talade bra engelska följde med ut till bilen och tackade tusen gånger. Sa igen att vi i Sverige är ett så himla fint folk, jag nickade medhållande trots att jag inombords inte höll med. På senare år har jag alltmer intensivt känt att Sverige börjar bli ett kallt och kyligt land, och då inte på väderkartan utan inne i människors hjärtan.

I två timmar har jag nu suttit och skrivit ner det här. Det har börjat åska ute. Och spöregna. Tänker givetvis på ukrainarna, undrar om de är ute i skogen och blir blöta men blir varm i kroppen vid tanken på att de i alla fall har gott om mat att laga och dryck att värma när de kommer tillbaka till sitt temporära hem. Och på Facebook delas, kommenteras och gillas det vidare. Jag har börjat få vänförfrågningar från människor jag aldrig träffat. Mitt internet är långsamt kan knappt hänga med.

Sedan mitt inlägg på Facebook igår har jag fått meddelanden från andra som vill hjälpa till, människor som skriver att jag är en förebild, kommentarer från andra som funnit inspiration och nu vill göra detsamma för människor i sin egen närhet.

Egentligen stämmer inte proportionerna på det här. Överhuvudtaget. Jag har sålt 7 böcker för 150 kronor styck. Etthundrafemtio kronor, för det får man knappt en vänstersandal från Din Sko som ändå går sönder efter en månad.

På sätt och vis känns det lite sorgligt att så många ser det som något extraordinärt och något utöver det vanliga. Men samtidigt har det också gjort att jag undrar om inte ukrainaren kanske har rätt ändå, att det finns mycket själ, hjärta, värme och medmänsklighet i Sverige. Den har bara varit osynlig lite, lite för länge men att vi nu, tillsammans, kan gräva fram den igen. På samma sätt som vi gav hopp till ukrainarna, har ni nu också gjort det för mig.

Annonser
Det här inlägget postades i Privat. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Medmänsklighet varken börjar eller slutar vid riksgränsen

  1. Ping: En fin vän | sofietrinhjohansson

  2. Ping: Åsikternas år har nått sitt slut | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s