Så har man blivit omnämnd i DN då, en tidning som betecknas som många författares våta dröm. Allt som behövdes var ett uttal om att jag behöver XXX. Tusan också att jag inte visste det tidigare. (Gillar särskilt ”Salme blev rasande på Johansson”! Det är inte ofta jag blir tilltalad vid efternamn, minsann)

Såhär ser Norstedts kommentar till incidenten ut:

Här finns inlägget publicerat.

Visst är det väl bra att de bemöter det, men för mig så finns det ju gränser för vad ett förlag kan kontrollera. Om någon av deras författare skriver idioti till någon annan är utom deras kontroll. Och ansvar, kan jag också tycka. Jag har således inte på något sätt krävt eller förväntat mig en ursäkt från Norstedts. Jag har inte på något sätt tagit illa vid mig av påhoppet, bara skrattat åt det. Och om man nu ska ge Salme cred för något, så är det att han trots allt undertecknade med sitt riktiga namn. Visst finns det de som menar att han var dum som inte var anonym, men att få den här typen av kommentarer utan att veta vem som skrivit med hade med all säkerhet varit mycket  -mycket- värre.

Dock är det ju så i det här fallet att jag knappast tror den här incidenten är förvånande för förlaget, och frågan som jag och många med mig ställer sig är fortfarande obesvarad. Det vill säga, vad har egentligen hänt med den här boken? I en kommentar till det här inlägget skriver ju Salme att han inte skrivit något i sin egen självbiografi, inte så mycket som ett ord. Och han säger sig inte ha fått någon möjlighet att ändra något.

Många ifrågasätter också hur Norstedts tänkte när de gav ut den här boken. Samtidigt så är det ju så att alla förlag då och då ger ut böcker som är lite … sådär. Men det som är skillnaden här är att det inte är en skönlitterär roman, utan en självbiografi. Alltså en berättelse som ska spegla någons liv.

Tjusningen med böcker är ju i de flesta fall just det faktum att de aldrig försvinner. Det är därför så många vill skriva, de vill leva vidare, lämna något åt eftervärlden. Tänk att gå in i ett projekt med just denna tankegång och sedan hamna i en situation där mycket av det som står skrivet inte är sant, och sättet man framställs inte känns rättvist. På så sätt förstår jag Thomas frustration. Han såg framför sig en bok som skulle inspirera och imponera på andra, men istället så blev det såhär.

Huruvida Norstedts tycker det är ok med sexistiska påhopp eller ej är egentligen en helt ointressant fråga. Det är klart de inte är det! Det är ett stort och seriöst förlag med mycket kunskap och hjärta för böcker. Jag har läst stora delar av deras utgivning och just deras biografier brukar hålla riktigt hög klass i jämförelse med andras. Och det är ju därför jag blev så förundrad över denna. Vad som är ljug och vad som är sant med hela den här röran är omöjligt att se. Allt är så grumligt. Och det är ju det som hade varit intressant att få svar på.