Köpte mig ett exemplar av Aftonbladet och inte var det helt utan skrattanfall som jag fastnade på sidan 22.

Den har varit med om mycket den där bilden på mig, i synnerhet på senare tid. För ett par veckor sedan var det löpsedel och artiklar i lokalpress om att jag var … Moder Teresa.

Berättelsen som jag skrivit på Facebook var främst ämnad för att de som köpt böcker skulle få veta hur det hade gått. Den delades av hundratals. Jag fick privata meddelanden om att jag är sänd för en högre makt. Flera gånger läste jag igenom det jag skrivit, för jag tänkte att det måste ha blivit ett missförstånd. Men nej. Jag hade inte skrivit något fel.

Så, efter att jag fått privata meddelanden om att jag är den perfekta människan och att världens skulle vara fantastisk om alla vore som mig, så händer då detta med kukturen. Förlåt, kulturen.

Förutom att dessa 2 händelser har med mig att göra, kanske man tänker att det inte just finns några likheter. Fel, fel, fel.
Flera menade att jag sålde böckerna bara för att få uppmärksamhet. Detta stämmer överhuvudtaget inte då jag knappt ville skriva om det på Facebook eftersom jag inte ville att det skulle uppfattas så (vilket egentligen är sjukt. Varför ska man inte kunna skriva där om man gör något bra?). Jag hade bara veckan innan funderat mycket kring hur en del saker får så stor uppmärksamhet i sociala medier, som hon som la upp en bikinibild på sig själv. Jag tänkte att det i och för sig var bra att hon gjorde det, men förstod inte hur det kunde få så stor genomslagskraft. En vecka senare var jag själv i samma situation och fattar fortfarande knappt vad som hände.

Detsamma gäller kring detta. Flera menar att Salme gjort detta för ett ”pr-trick”. Det får mig att skratta högt varje gång. Really? Ett pr-trick? I så fall finns det väldigt många som försöker sig på detta ”pr-trick”. Salme är ju inte direkt ensam om att föreslå XXX som utväg till alla lösningar. Jag bryr mig överhuvudtaget inte om 5000 personer nu springer och köper ”hans” bok direkt. Inte ett dugg. Men han sitter ju där på sidan 22 med en helt fantastisk pratbubbla vid sin sida.

Det finns också de som menar kring den här Salme-historien (och matinköpshistorien också för den delen), att jag inte borde ha skrivit om den. Att jag borde ha ”tystat ner den”. Men alltså. Jag driver en blogg med fokus på läsande, skrivande och bokbranschen i stort. Och jag är visserligen ingen dramakreatör, men jag är inte en sådan som tystar ner saker som jag tycker är orätt. Recensionen för bluffboken skrev jag för flera veckor sedan utan att någon direkt brydde sig. Inlägget ”En liten lektion i hur man ej bör bemöta en recension” skrev jag mest för att det var roligt. Kanske, kanske lite också för att visa att jag tar ingen skit, men i stort sett skrev jag den för att Salme föregick med, för inlägget, mycket gott exempel.

Det jag håller med om är att det inte känns som någon stor story. Det här har blivit så långt beyond vad min mening var. Men samtidigt så handlar det om en man som figurerat i många medier över hela världen. Och det handlar om ett av Sveriges allra största förlag. Men precis som det med bärplockarna fick uppmärksamhet då det ingav hopp om medmänsklighet till så många, så har det här fått uppmärksamhet som för att visa att det fortfarande inte är ok att skriva sådant här på internet. Samtidigt är det inte jag som kontaktat media något av dessa fall, det är alltid de som har kontaktat mig. Jag är en bokbloggare som numera tituleras recensent och journalist, epitet som ej satts dit av mig själv.

Javisst hade jag bara kunnat radera kommentarerna han skrivit och ignorerat det, men nu gjorde jag inte det. Jag skrev ett inlägg och ironiserade över det istället, vilket jag är glad över. Hade jag raderat och låtsats som ingenting hade jag säkerligen i betydligt högre grad funderat varför han skrivit så. Vad jag gjort för fel. Och så vidare.

Jag kikar nu på kommentarfältet till artikeln som finns på Aftonbladets hemsida och jag skrattar. Killar som tycker jag är mesig som inte tål något och som tycker att jag är känslig. Killar som menar att det inte fått någon uppmärksamhet om det varit omvänt trots att jag inte sökt någon uppmärksamhet alls. När jag hjälpte ukrainarna fick jag kommentarer från svenska män som ansåg sig behöva våra svenska pengar själva. När jag nu skrivit om detta kommer svenska män och beklagar sig över att de inte kan säga till oss vad vi behöver (xxx), men att vi får säga det till dem (har dock aldrig hört någon tillstymmelse för ett uttryck i stil med du behöver mera fit**a, det är då ett som är säkert). Varför ska det alltid bli såhär? Varför ska det vara vi (tjejer) mot dem (killar)? När jag handlat mat till bärplockarna fick jag också kommentarer som ”typiskt tjejer att inte tänka längre”, ”tjejer är för omtänksamma och tänker mer med hjärtat än med hjärnan”. Varför ska allting bli en genusfråga? Kan jag inte bara få skriva något i egenskap av människa?

/Moder Teresa X 2