Låt oss tala om blurbar

De senaste två veckorna har jag funderat en hel del på det här med blurbar. Jag har förvisso funderat en hel del på det redan innan, men det var en specifik ”incident” som gjorde mig lite … irriterad.

En blurb är ett citat som numera allt oftare ses på både fram- och baksida hos nya böcker. Citatet kommer ofta från en recension från en tidning, en blogg eller en författarkollega. Till och med jag har blurbats:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Problemet som numera börjar kännas allt starkare är att en del förlag verkar ha satt i system att deras författare blurbar varandras böcker. Den oinsatte har kanske inte alls märkt detta, men den med någorlunda insyn i förlagsbranschen i Sverige har antagligen sett det och ärligt talat … när samma författare blurbar 50 % av förlagets böcker känns ju trovärdigheten sådär? Ett förlag som frekvent gör detta (ok, jag gillar inte att namedroppa men vafan) är Gilla Böcker. Deras böcker är toppen, men många av omslagen börjar vara överösta med blurbar. Och hur många blurbar kommer från Augustprisvinnare Jenny Jägerfeld (vars böcker jag älskar)?

Nå. Även om just Gilla Böcker ofta fått mig att fundera kring blurbar var det inte de som genererade det här beslutet  att blogga om detta. Det var blurben nedan.

Såhär är det. Jag gillar Sofie Sarenbrant. Jag gillar hennes två första böcker (har ännu inte läst den tredje, men det kommer). När jag såg den här blurben tänkte jag två saker:

1. Vad vet Marcus Birro om deckardrottningar?
2. Coolt.

Precis så. I just den ordningen. Tänkte inte nämnvärt på var Marcus Birro skrivit detta (för han recenserar väl inte böcker?).

För några veckor sedan när jag satt hemma på altanen och bläddrade i Svensk Bokhandels höstkatalog fick då den här upptäckten mig att dra en suck lika djup som Hornavan.

Nämen titta. Marcus Birro kommer ut med en bok i höst. Och helt random ges den ut på samma förlag som Sofie Sarenbrant. Det känns som om förlaget försöker lura mig, ärligt talat. Och den här nedan då. Nu har jag visserligen inte dubbelkollat, men är inte Denise Rudberg förlagskompis med Simona Ahrnstedt?

Ibland läser jag uppdateringar på Facebook och Twitter från författare som skriver ”Nu ska jag skriva en blurb till (insätt namn på annan författare) nya roman :)”. Men va? Är inte blurbar sådant som kommer från en naturlig källa? Och då menar jag inte via ett telefonsamtal, eller en överenskommelse i stil med ”blurbar du min bok så blurbar jag din”?

När jag skrev om detta på Twitter första gången (förlag som låter förlagets författare blurba varandras böcker) var det en som visade en bild på en bok där det stod en blurb från förläggaren till Harry Potter! Jag menar … really?

Den här utvecklingen är ärligt talat lite pinsam. DEN HÄR KÄNDISEN GILLAR BOKEN. GÖR DU DET MED?  KÄNDISEN KANSKE INTE LÄSER SÅ MYCKET, MEN ÄNDÅ. KÄNDISEN KANSKE INTE ÄR HELT OPARTISK, MEN ÄNDÅ.

Jag är ju också stort fan av bokbloggar och bloggar överhuvudtaget, men jag har sett böcker med 5 blurbar från (för mig) helt okända källor. Det ger väldigt mycket inte bra film-känsla. Ni vet, den när man står på Hemmakväll och ska välja en film, tar ner en som har en massa bra kommentarer och stjärnor på framsidan … men av källorna känner man inte igen en enda en. Det känns sisådär. Och filmen kanske egentligen är jättebra, men jag ställer tillbaka den. Precis som jag har börjat göra med böcker.

Annonser
Det här inlägget postades i Bokbranschen. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Låt oss tala om blurbar

  1. Johan Lindback skriver:

    Jag har aldrig någonsin valt en bok eller liknande för blurbens skull. Den säger mest att författaren/förlaget inte tror på sin egen bok utan är desperata över att ha någon som går i god för att den verkligen _är_ bra. Och dessutom är det för mig ointressant att veta vilka författare som är kompis med varandra. Att Liza Marklund och Thomas Bodström är kompisar med varandra gör ingen av deras böcker mer intressant.
    Mycket intressant inlägg dock! =)

    • malinthewriter skriver:

      Brukar inte heller välja pga blurb, men förstår om man vill ha smickrande ord på omslaget. Föredrar dock helt klart om det 1. står på baksidan 2. inte känns så himlans framtvingat.

  2. Eli skriver:

    Intressant diskussion! Jag brukar inte tänka så mycket på blurbar alls, faktiskt. De har sällan att göra med om jag väljer att läsa boken eller inte, men så är jag också en sådan som inte läser baksidestexter heller utan mest går på känsla, framsida, titel eller andras rekommendationer. Nu är ju en blurb också en typ av rekommendation men ja, inte riktigt samma sak ändå tycker jag.

    • malinthewriter skriver:

      En blurb är ju en sorts rekommendation, men just med den här utvecklingen känns det ju inte som att det går att ta på allvar längre.

      Jag väljer mest utifrån vad alla andra läser … haha! ;D Från bokbloggar, topplistor och liknande. Förutom fackböcker då.

  3. Pernilla skriver:

    Näpp, Denise ligger på Norstedts och Simona på Damm. Men i övrigt – klokt inlägg! Det är ju inte helt trovärdigt att författare från samma förlag blurbar åt varandra. Det var väl inte så blurben startade, från början? Men att kändisar säljer, det vet man ju. Så du kanske vill blurba min bok när den blir pocket, du är ju känd från tv och tidningar och allt. 😉

  4. Annika skriver:

    Det här kanske inte platsar i blurb-debatten men jag har läst någonstans att böcker som har citat från landsortstidningar indikerar att det är en kass bok som inte någon storstadstidning velat befatta sig med. Det kan snarare stjälpa än hjälpa boken. Märkligt då, att förlagen fortfarande väljer citat från landsortstidningar. Blurbar för nya böcker bryr jag mig inte om, men visst vore det kul om någon blurb var negativ. Och hamnat där av misstag, kanske.

  5. Malin Apelqvist skriver:

    Måste faktiskt erkänna att om jag står och väljer mellan två böcker, väljer jag ofta den med flest blurbar. Känns fånigt nu med tanke på ditt inlägg…

    • malinthewriter skriver:

      Ojoj. Antar att alla märkliga böcker utan blurbar kommer att få ökad försäljning snarast 😉 Men jag är ju likadan, eller brukade i alla fall vara det. Om det är fem blurbar från stora tidningar blir jag ju nyfiken. Om det är någon random kändis blir jag tvärtom.

  6. sofia skriver:

    Oj, nu kommer jag fundera över det här också när jag står där och ska välja fyra pocketar och betala för tre. Hittills har jag varit naivt oreflekterad över blurbarna (har inte ens vetat att det hette så)… Men det där med landsortstidningarna: om förlagen vill sälja även till oss lantisar så kan ske man väljer att blurba från en icke litterärt erkänd tidning.
    Fast det här va intressant 🙂

  7. Intressant inlägg.
    Jag brukar faktiskt inte bry mig så mycket om blurbarna, men visst påverkas även jag av dem ibland. Jag håller med om att det börjar gå lite för långt, det tappar trovärdigheten.
    Det jag tycker är lite irriterande är när det finns blurbar på en bok som inte ens handlar om just den boken utan om nån eller några andra böcker som författaren skrivit.

  8. Hanna skriver:

    Bra inlägg! Det var intressant att läsa … Jag tycker att det känns som att mängden blurbar har ökat snabbt de sista åren (förr fanns de väl inte på nästan alla nyutgivna böcker?). Som om vi här i Sverige behöver göra som i de engelskspråkiga länderna för att kunna uppnå maximal försäljning. Annars vi kanske missar något? (inbillar jag mig att man tänker) … Lite trevligt är det ju iofs att se att en författare som jag gillar rekommenderar boken jag håller i handen, men jag känner tyvärr igen det där du skriver om, att blurbare som jag bedömer vara av ”mindre vikt” kan få mig att bli tveksam till bokens kvalité snarare …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s