När jag beställde ”Frihet” av Jonathan Franzen förväntade jag mig en mellantjock bok med tungt innehåll. Ni vet, när innehållet är intelligent, kompakt och något som leder till eftertanke men samtidigt speglar samtiden genom någon form av släktsaga. ”I denna rika roman tecknar Jonathan Franzen ett skarpt och ömsint porträtt av medelklassfamiljen Berglund där makarna Patty och Walter som medvetna medborgare och närvarande föräldrar kämpar för en bättre värld.” Så står det inledningsvis på bokens baksida. Det lät ju som en riktig resa det.

Min första miss var tjockleken (nej, jag brukar sällan kolla på sidantal innan jag beställer). ”Frihet” är som en tegelsten men bredare. Länge stod dess tjocka rygg i bokhyllan och väntade på det rätta tillfället att plockas ner.

Med det amerikanska samhället som fond speglas här hur vi lever våra liv. Hur kan vi hålla fast vid våra ideal när allt runtomkring oss förändras? hur hanterar vi förväntningar och besvikelser och den frihet vi kämpat oss till och tar så för given, men som samtidigt kräver så mycket av oss?

För ett par veckor sedan hände det. Det rätta tillfället hade kommit och ”Frihet” följde med till sommarstugan. Jag väntade mig storslagen litteratur. Jag väntade mig livsinsikt. Jag la mig i hängmattan och började läsa. Ja, jag läste nästintill halva på tre dagar. Men blev jag berörd? Nej. Ledde den till eftertanke? Nej. Kände jag hur hjärnan kämpade med att hänga med? Nej. Livsinsikt? Nej.

Jag åkte hem från stugan och glömde boken där en vecka. När jag sedan började läsa igen kom jag inte ihåg någonting. Vem någon var. Relationerna. Vad som hade hänt och vad jag förväntade mig skulle hända. Vid ett tillfälle råkade jag börja läsa på fel ställe och det tog tio sidor innan jag insåg att det var något jag redan hade läst.

Om jag nu inte glömt boken i stugan och därmed också allt omkring handlingen hade jag kanske läst klart den. Och det kanske inte är så konstigt att den blivit stor i USA, kanske de känner igen sig i dessa stereotypa figurer och berörs. Det är möjligt att det är en form av bra dokumentation av hur en amerikansk familj ser ut idag. Men var ligger storheten?

Vilken konstruktiv recension detta blev, men jag minns ju inget. Och det säger väl egentligen allt. Jessica har däremot bloggat lite mer med minnet i behåll och jag håller helt med henne.

Den största känsla av frihet denna bok har givit mig, är den jag nu har när vi gjort slut.