Sedan jag började blogga här har det inte funnits en bok som varit så på förhand avskydd som ”Femtio nyanser av honom”. Men tusan också. Tintin får behålla sin plats hos Kulturhuset, Bokmässan smygstartar imorgon, och malinthewriter erkänner att hon tydligen visst kan njuta av en bok med halvdåligt språk där ögonen är stora och glittriga. En roman där huvudkaraktären ständigt talar med sitt undermedvetna och mannen hon älskar för det mesta säger något ilsket alternativt sardoniskt. En erotisk resa som är lika välgödslad med adjektiv som bondens potatisland med dynga om våren. Men ”Femtio nyanser av honom” är inte dynga. Inte ens i närheten, faktiskt.
Handling
Margot Wallström berättade hos Skavlan för ett par veckor sedan att hon köpt ”Fifty shades of Grey” innan hon skulle flyga från New York hem till Sverige. Hon förklarade det något i stil med: ”Den stod ju på topplistan och titeln lät ju lite sådär mörk och dyster, såna böcker jag brukar läsa. Och den var ju på topplistan så då måste den ju vara bra. När jag satt på planet och läst några sidor började jag dock titta mig omkring för att se om någon kunde se vad jag läste”.
Den ordentliga och prydliga litteraturstudenten tillika oskulden Ana möter sin motsats i Mr Grey. En extremt snygg och rik man, i både pengar och framgång. De inleder något sorts förhållande, men Mr Greys kravspecifikation visar sig vara en aning avvikande från normen och Ana dras in i sexuella äventyr och psykologiska ställningstaganden hon aldrig tidigare varit i närheten av. Jag förstår att den här boken blivit populär. Många skriker ut att de inte gillar boken för att huvudkaraktären Ana är så naiv och man blir irriterad på henne, men det ju precis vad en författare vill. Skapa känslor, få läsaren att känna något oavsett vad.
Handlingen kickar igång snabbt och man hamnar i berättelsen direkt. Inga utdragna startsträckor alls. Förutom huvudpersonerna så är antalet karaktärer perfekt. Det finns inga svårigheter att hänga med och de känns möjligen lite stereotypa, men inte platta. Det enda jag väl egentligen verkligen har att anmärka på handlingen är slutet som var himla dåligt, men å andra sidan är det ju en trilogi. Därmed är ett slut inte alltid ett avslut.
Språket
Något jag funderat på är vad ”Femtio nyanser av honom” jämförs med. Jag har läst på flera håll att sexscenerna är bedrövliga och rena porren. Men alltså. Då kan man inte ha läst mycket erotisk litteratur för det brukar vara bedrövligt PÅ RIKTIGT. Alltså så dåligt att jag slutar läsa efter två sidor.
Jag förstår Margot Wallströms genans där på flygplanet, för det förekommer en hel del … grova ord. Och språket är inte bra, långt ifrån, men med tanke på hur mycket illa jag hört om just det förväntade jag mig något mycket värre. Det är störande upprepningar, övertydligheter och ett textspråk som inte på något sätt är minnesvärt. Det är med andra ord som en medelmåttig deckare. Eller möjligen en enklare ungdomsroman. Men precis som hos en deckare är det inte språket som gör att jag måste läsa en sida till … och ett kapitel till … det är ju handlingen. Nyfikenheten till vad som ska hända. Och det finns även en hel del känsloladdade och välskrivna konversationer via sms och mejl som gör att jag undrar om inte E L James kan skriva betydligt bättre, om hon verkligen ville.
Moralen
E L James anklagas för att göra sig pengar på något fult, att hon tar till alla knep för att tjäna pengar. Människans avund. I början av boken står det att ”Fifty shades of Grey” till en början publicerades gratis anonymt på nätet, så berömd ville hon bli och så mycket pengar hade hon tänkt tjäna.
Det tog ungefär tre sekunder i Sverige innan debatten om att ”Femtio nyanser av honom” uppmanar till kvinnoförtryck och misshandel. Nu när jag läst boken, undrar jag om dessa debattörer gjort detsamma? Den som styr förhållandet är inte Mr Grey, det är Ana. Den som bestämmer vad som ska hända är inte Mr Grey, det är Ana. Men det är klart, allt är ju relativt och att dissa en bästsäljande bok brukar ofta vara enklare och roligare än motsatsen. Jag själv inkluderad. Dock undrar jag också när det blev bestämt att all litteratur ska främja ett bättre leverne för sina läsare. Jag menar, med den logiken bör ju alla som läst Mankell, Läckberg och Sjöwall/Wahlöös romaner utrotat befolkningen i såväl Ystad och Fjällbacka som Stockholm för längesen? Varför är det mer ok att skriva om pedofiler, seriemördare och poliser som sällan följer lagen själva, än att skriva ingående om ett förhållande mellan en kvinna och en man?
Jag visste tidigt att jag ville läsa ”Femtio nyanser av honom”. Dels för att alla andra gör det, men också för att jag vet själv hur extremt svårt det är att skriva om sex. Jag fattar inte hur hon har kunnat skriva en roman på 553 sidor där handling, karaktärer och dessa specifika scener ändå på något sätt går ihop hela vägen. 553 sidor! Därmed måste jag nu erkänna att E L James har min fulla beundran. Jag, Malin Johansson, som främst läser välskrivna relationsromaner som Murakami och Forss, eller komplicerade och märkliga fackböcker om hur människan fungerar och vad som gör att vi ibland inte gör det, jag ser fram emot nästa del. Ganska mycket till och med.
Så, nu var det sagt.
—–
Den här recensionen medverkar i en tävling och vinsten är en resa till Seattle, där stora delar av ”Femtio nyanser av honom” utspelar sig. Gillade du den här recensionen? Rösta gärna! ❤
Malin Johansson - skriver mycket, läser mer. 
Jag håller med jag håller med!! Suveränt skrivet 🙂
🙂 Tack!
Hej!
Jag har en helt annan uppfattning än dig i fråga om Fifty Shades of Grey. Jag måste erkänna att jag inte har läst klart den – men tvivlar på att slutet kommer ta någon revolutionerande vändning. För det första är språket fruktansvärt, dialogen fånig och de plumpa referenserna till Hardy fick mig att slå mig för pannan flera gånger. Fast det är ju en smaksak.
Det som verkligen fick mig att reagera på boken var Anas och Christians förhållande. Jag fick verkligen inte uppfattningen att Ana styrde förhållandet, däremot kanske hon lurades att tro det. Hon var, i vanlig ordning som kvinna, underlägset en mäktig man.
Dessutom ger boken en fruktansvärt snedvriden syn på BDSM-förhållanden. Det finns en väldigt utbredd myt i mainstream-samhället om att en dominant person som pysslar med BDSM är känslomässigt störd, blev slagen i sin barndom, är traumatiserad osv, och därför är våld det enda sättet hen kan få utlopp för sina känslor. Detta stämmer självklart inte i de allra flesta fall, men boken befäster myten ganska kraftigt. Summan av att ha läst boken, om jag inte hade kunskap om ämnet, skulle vara att tro att personer som håller på med BDSM är psykiskt instabila människor vars hemska barndom är anledningen till att de är som de är, och att alla dominanta har ett behov av att dominera ALLT och ALLA runt omkring sig HELA TIDEN. Dessutom skulle jag ha trott att alla BDSM-förhållanden baseras på känslolöst sex och ingen kärlek.
Och där har vi också könsrollerna i boken – åh, herregud. Christian är en skitstövel och ett kontrollfreak. Dessutom börjar han kontrollera henne och hennes sexualitet innan hon vet om hans sexuella preferenser – och innan hon gett sitt medgivande till att bli kontrollerad. Från ett feministiskt perspektiv tycker jag den här boken är direkt skadlig. För det första romantiserar den ett misshandels-förhållande. Christian är en jävligt creepy typ, han är en stalker och han kontrollerar Ana på de mest hemska sätten – och det har inte föranletts av en överenskommelse. Våld mot kvinnor i relationer är ett stort problem i vårt samhälle. Kvinnojourer och liknande brukar lista ett antal varningstecken som kvinnor ska se upp för när de träffar en partner, som indikerar att hen kan komma att misshandla henne senare in i förhållandet. Dessa är 1. Han vill hela tiden att du ska vara tillgänglig, svara i telefon, mail osv. Om du inte gör det blir han arg/orolig. 2. Han förbjuder dig/manipulerar dig till att inte träffa vänner och familj. 3. Han tvingar dig att ta emot dyra presenter även om du inte vill, vilket gör att du hamnar i ”tacksamhetsskuld”. 4. Han ontrollerar saker som har och göra med din kropp, vad du äter, vilken medicin du tar osv. 5. Han stalkar dig, dyker upp oväntad på ställen du befinner dig på. 6. Han lägger hela tiden skulden på dig för saker som händer, vilket leder till att du tror att det är ditt fel, för att du provocerade honom, när han blir arg, och förr eller senare slår. I mina öron låter det precis som Christian.
Ana uppfyller också en rad tecken på att hon befinner sig i ett djupt ohälsosamt förhållande. Hon är helt besatt av sin partner och tänker på honom dygnet runt, hon slutar umgås med vänner och familj, hon känner sig kontrollerad, hon är rädd för sin partner och önskar att han älskade henne på ett annat sätt. Det finns en myt om att en kvinna kan ändra en våldsam/elak man med kärlek och omtanke, men i verkligheten fungerar det inte så. Jag vet inte siffrorna i Sverige, men i England blir två kvinnor ihjälslagna av sin pojkvän eller före detta pojkvän varje vecka. Jag tycker inte om att leva i en kultur där karaktärer som Christian målas ut som romantiska hjältar, och är kvinnor uppmanas att välja ”sexy bad-boys”.
Oj, vilken lång kommentar 🙂 Jag håller ju som sagt inte med om att det bara är Christian som bestämmer. Sedan har jag ingen koll alls på BDSM innan och uppfattar det inte som att en ”sån” ska dominera allt och alla hela tiden, och att alla är känslomässigt störda. Samtidigt kan det väl finnas undantag när det är just så. De saker du uppradar för att han kommer misshandla henne senare i förhållandet är givetvis hemska, och han hade dessa punkter i kontraktet, men hon gick ju nästan inte med på någonting i slutändan.
För mig verkar det ju också som att Christian är besatt av henne och inte tvärtom. hon umgås ju visst med vänner, åker till familj osv. Jag tänker snarare att det kan vara bra att läsa för motsatt effekt, just att se hur hon säger nej till det hon inte vill, drar gränser osv. Att Christian målas upp som en romantisk hjälte håller jag inte med om överhuvudtaget och på vilket sätt boken uppmanar kvinnor att välja ”sexy bad-boys” förstår jag inte.
Men med det sagt. Intressant hur olika man kan tolka en bok. Det märkliga med hela det här är ändå att det är en roman. Inte biografisk, inte på något sätt politisk, inte på något sätt facklitterär. Det är en roman vars enda syfte är att underhålla sin läsare (vilket den ju har gjort för många miljoner). Varför blir det bara sådan här hets just när det handlar om en kvinnas sexuella erfarenheter, och inte om alla andra tusentals romaner som fokuserar på våld, knark, mord och liknande?
Haha, förlåt, det var inte meningen att det skulle bli så långt. Men du vet, ibland när man börjar skriva om något rinner orden bara ur fingrarna. 😉
Jag tror uppståndelsen inte handlar om en kvinnas sexuella erfarenheter i sig, utan om just hur deras relation ter sig – och det är där många, jag inklusive, har reagerat. Men självklart också för att den blivit så omåttligt populär och diskuteras typ överallt. Jag hade nog aldrig köpt och läst den om den inte var så otroligt hypead – och att jag läste en massa feministiska kommentarer om den och blev intresserad: 🙂
Tack för en bra och intressant blogg förresten!
Haha, jag vet precis! Och tycker det är jättekul att få så långa kommentarer. Visar ju på engagemang. 🙂 Jag hade inte heller läst den om det inte vore för hypen, och tror responsen antagligen beror mycket på ens egen bakgrund. För mig är den bara en erotisk roman, that’s it. Jag har själv skrivit ett par erotiska noveller vilket var sjukt svårt, och är därför impad över att James lyckas skriva över 500 sidor med fokus på detta. Tack för din kommentar, både den långa och den korta. 🙂
Ja, jag håller med. Såklart beror ju ens reaktion på saker alltid på ens erfarenheter och så.
Och jag håller också med om att det är svårt att skildra sex rent skönlitterärt. Det är svårt att få det att inte bli klickéartat och så det är det ju uppenbarligen ett laddat ämne som gör att man tvekar lite extra på hur man ska formulera sig. Roligt att höra att du skriver själv också! 🙂
Kul att du gillade boken!
Jag undrar om du har läst den på svenska eller engelska? Min fru läste den på engelska i våras och jag passade på att bläddra i den. Även om jag inte fann språket precis så torftigt som de värsta (Eller är det de bästa, kritiker skall väl just kritisera? ;.) ) kritikerna gör så var det en bra bit under Camilla Läckberg-klass på det så att säga. Och då bör jag nog förklara att jag försökt läsa tre av hennes böcker vid olika tillfällen men aldrig orkat igenom.
Som jag tolkar drevet mot 50-shades så verkar det som om de flesta som rådissar har läst den på originalspråk, medan de som läser den på svenska är litet mer nyanserade. Kan det vara så att översättningen mer är en tolkning med det värsta språket bortputsat?
Det skulle vara kul att höra om någon läst den på både engelska och svenska och därmed kan bekräfta eller dementera min teori.
Snygg blogg för övrigt!
Jag har läst den på svenska, och är man inte superbra på engelska tror jag det är svårt att jämföra. Jag tror också det är enklare att läsa om sex på engelska då det automatiskt skapar en viss distans.
Pingback: *Please vote!* | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.
Pingback: Jag vill be er om en grej … | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.
Pingback: Och vinnaren är… | Bloggvärldsbloggen
Väldigt bra skrivet! Är enig i allt du skriver.
Jag älskade boken och har också läst de två andra delarna. Är väl en av de få som blev helt besatt av triologin, haha. Hade språket varit annorlunda tror jag inte att det hade blivit lika ”bissart”, Tycker böckerna var helt underbara och storlängtar till den filmatiseras, då kommer jag sitta på första parkett! 😉
Pingback: ”För dig sedd”, Sylvia Day | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.
kan man ta med sin pojkvän på denna film eller är det bara konstigt?
Beror väl hur ni är, men lite konstigt kan det nog bli 🙂
Pingback: Alla som gör sig lustiga över Fifty shades of Grey | Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.