Jag är ingen skvallerkärring, jag är inte kändiskåt

Bokmässan lämnades några minuter innan stängning, och sedan dess har jag suttit på tåg. Och det kommer jag att fortsätta med ett bra tag till. Under dessa timmar har jag funderat en del, på det här med Bokmässan. Hur underbar den är. Jag ser flera som twittrar och facebookar om att de är så trötta och slitna och att det är tur att Bokmässan bara är en gång per år. Inte jag, jag hade kunnat åka tillbaka nästa vecka.

Men.

Visst är det roligt att trängas i samma gångar som i stort sett varenda författare i Sverige. Visst är det roligt att träffa sångerskor i kön till toaletten. Visst är det märkligt när välkända politiker dyker upp vid ens vänstra sida när man ska beställa en Mojito i baren.

Men det är inte därför jag är där. Inte det minsta. Det där med Park är inte min grej, faktiskt angränsar det till obehagligt. Nu såg jag precis att Pernilla Alm tydligen funderat på samma sak som mig sedan Bokmässans slut.

”Alla är där.”
Det stående uttrycket om Park. Lena Ph, Leif Pagrotsky och Thomas Bodström är inte alla för mig. Jag talar hellre med andra bokbloggare, egenutgivare, förlagsmedarbetare. Det vill säga: Vänner, och vänners vänner. Som man vet gillar att prata med en och man hinner ha en diskussion som sträcker sig längre än vad man heter och om man på något sätt kan ha användning av varandra.

Idag åt jag lunch med några kompisar från bloggvärlden. Vi talade om nästa års tema som är Rumänien, vad vi tycker om det, om vi ska köpa seminariekort då. Sedan gick jag på seminarium om det ökande konsumtionssamhället, en spännande debatt, förundrades över dumma kommentarer och fantastiska argument och moderatorn Andreas Ekström som gjorde ett fantastiskt jobb. Efteråt köpte jag boken ”Köp dig fri!”, vilken blev mitt första köp på Bokmässan i år. Fick den signerad, talade lite med författarna om vilket bra jobb de gjorde. Hade träffat en av dem tidigare och hon beklagade sig då över hur nervös hon varit innan. Helt onödigt, sa jag.

Gick vidare. Såg ett seminarium om ”Där ingen kunde tro att någon skulle bo”. Mitt första kortseminarium vilket var mycket inspirerande och mitt andra inköp gjordes. Signerades av författaren (det finns tre böcker i serien nu, två i Sverige) till min morfar.

Mässans sista seminarium för min del hette ”Last days of the Arctic” och var med en fotograf vid namn Ragnar Axelsson. Jag är intresserad av både foto och Arktis, men hade varit på en del seminarier med liknande teman och baserat på dessa var förväntningarna … sådär. Det slutade med att jag var nära att börja gråta fem minuter in i seminariet när ett bildspel visades. Jag har sett en del fantastiska bilder, men dessa … det var verkligen sjukt. Mäktigt. Känsligt. Sedan att det var mycket djur i isigt klimat … sådant smälter mitt hjärta.

Hela seminariet satt jag och tänkte måste köpa boken. Finns det en bok? (visste inte ens det, men han var ju trots allt på Bokmässan) Efteråt skyndade jag mig ut för att hamna först i signeringskön. Fanns ingen kö. Inga böcker. Ingenting. Gick in igen och masade mig fram bland en samling människor som stod kring Ragnar. Berättade hur fantastiska bilder han tagit och hörde sedan mig själv säga att de i det närmaste fick mig att gråta (wtf?).

Boken är slut i Sverige. Jag blev så besviken. Fortsatte ner på mässgolvet, köpte boken från den där montern med en Jeep i. Om journalistparet som kört genom Afrika. Sedan vidare till montern där det inte finns en enda bok, bara julsaker. Köpte i vanlig ordning två tändsticksaskar och berättade att det var min favoritmonter på hela mässan.

Sa hejdå till vänner, gamla och nya. Utdelade visitkort som jag vet att de vill ha, för det var de som frågade efter ett och inte jag som tvingade ner ett i deras hand. Tipsade vänner om böcker jag köpt och som verkade bra. Och allt detta bara idag, en helt vanlig söndag.

Inte så att jag vägrar gå ut, jag har ju varit ute nästan varje kväll (natt). Men Park? Måste det vara Park? Precis som Pernilla skriver är hierarkin så tydlig, så obehaglig för de som inte tillhör den nivå där de önskar att vara. Det känns som ett högstadiedisco där de coola verkar ha absolut roligast och alla andra avundsjukt ser på. Kan vi inte dra till Hard Rock nästa år? Eller var som helst där inte ”alla” är, utan där alla är som man faktiskt gillar att umgås med? Där vänner kan följa med utan att behöva köpa nya skor? Där man kan dansa till musik som är … bra? Det behöver inte ens vara alla, bara någon. Någon som man vill prata med för att man är nyfiken på vem personen är, och någon som inte besvarar ens fråga genom att inte svara alls.

Visst har jag sagt märkliga saker (som det där om att jag nästintill började gråta, oh my), men det är i alla fall alltid ärligt. Och det är i ett sammanhang som jag bryr mig om. Vill tacka alla fantastiska människor som jag mött, många bekanta men också många som tidigare mest har varit en röst på nätet. Ni är underbara allesammans. Och ni har gjort årets Bokmässa till den allra bästa. Och jag längtar redan till nästa år. Så det så.

We live for the nights we might not always remember,
but with the people that we will never forget.

Annonser
Det här inlägget postades i Bokmässa. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Jag är ingen skvallerkärring, jag är inte kändiskåt

  1. mariasbokliv skriver:

    Jag vr en sväng till Parl förra året just för att se vad det snackades om, jag såg det mer som folklivsforskning ärn festande… 😉

  2. Annelie Vinberg skriver:

    🙂 Vad kul du sammanfattar allt!

  3. Ping: Gränser – det är något som andra har - Tomatsallad

  4. Jessica Hardiman skriver:

    Min frågan är bara hur alla orkar gå runt och mingla hela natten eller dansa huvudtaget? För att inte tala om rösten som blir helt hes. När jag lämnade Park vid halv två tyckte jag det räckte men undrade förstås hur hela kändiseliten kunde vara kvar. Är de inte rädda för att tappa rösten? Nästa dag var det massor av seminarier och andra upptåg och jag var livrädd för att min röst inte skulle hålla. Men jag måste säga att det kändes kul att vara på plats med ALLA från bokmässan istället för att det är utspritt. Då har man ju chansen att prata med vem man vill. Hey- jag hade kul vid ditt bord! Vad ska man säga. Var bara dig själv och ha roligt. Det spelar ingen roll var det är. kram!

    • malinthewriter skriver:

      Jag tror många mest bara är ute på nätterna och på Bokmässan när de måste. Jag hade också kul vid vårt bord, men det var ju för att vi satt där, och inte för att Ranelid satt bredvid … 😉

  5. Lina Arvidsson skriver:

    Jag tycker ju det är sjukt kul med alla kändisar, måste jag erkänna, och Park är roligt tycker jag, även om jag absolut vet vad du pratar om när det gäller hierarkin. Och lite nertryckt blir man ju av den. Samtidigt som det är väldigt kul att skita i den och prata med nån av de där storisarna som man velat prata med, vars böcker man gillar. Kändisskap är ju egentligen nåt helt värdelöst och är man på toppen är det säkert skitjobbigt, t.ex tyckte jag att Jessica Gedin såg rätt stressad ut av alla blickar.

  6. Läsvärd text om en dag på Bokmässan.

  7. Emma skriver:

    Jag köpte också en bok av paret som rest i sin jeep från Kap till Kap! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s