Det kom ett mejl från bluffpiloten Thomas Salme

Det kom, något förvånande måste jag säga, ett mejl från Thomas Salme häromdagen.
För att sammanfatta bakgrunden till detta började det med att jag publicerade ett par utdrag ur hans självbiografi. Sedan skrev jag en recension. Sedan fick jag kommentarer från en författare om att jag behöver mer XXX. Sedan blev det ett inlägg till. Sedan blev det folkstorm. Sedan blev det en notis i DN. Sedan ringde Aftonbladet.

I alla fall. I mejlet som anlände igår bad Thomas Salme mig bland annat att publicera artikeln som står nedan. Den är skriven av en Nima Tavallaey Roodsari som arbetar här.
Efter artikeln har jag skrivit lite reflektioner kring denna text.

Konsten att avslöja en mytoman

Historien om bluffpiloten Thomas Salme som under 13 år flög stora passagerarflygplan utan att ha ett giltigt flygcertifikat har under våren och sommaren diskuterats flitigt sedan boken släpptes av Norstedts förlag. Sanningshalten i Thomas Salmes berättelse har varit i fokus för debatten, dvs hur mycket av det som bluffpiloten själv påstår har de facto skett.

Stefan Lövgren, som står som medförfattare, är faktiskt den person som påbörjade hela debatten om sanningshalten i Thomas Salmes påståenden, i själva boken ‘En Bluffpilots Bekännelse’. Stefan Lövgren beskriver i boken hur själva skrivandet av boken har gått till och beskriver de många svårigheter han upplevt med att dels förstå den virrige Salme samt dels verifiera de sanslösa sk. skrönor som Thomas berättar och som slutligen får Lövgren själv att enligt egen utsago bli besatt med att sätta dit ‘mytomanen’ Thomas Salme. Däri ligger själva konflikten som sedan uppstått där Thomas Salme upplever att han svartmålats och fått sitt namn neddraget i smutsen på ena sidan och i andra ringhörnan står Stefan Lövgren som inte backat en tum från sin bestämda uppfattning att Salme är en mytoman som dessutom själv ska ha legat bakom att han åkte fast på Schiphols flygplats i Amsterdam.

Redan här ska jag redogöra för att jag känner Thomas Salme ur ett rent yrkesmässigt perspektiv, då jag har anlitat hans tjänster som fotograf vid några tillfällen. Mitt första intryck av Thomas skiljde sig inte alls särskilt nämnvärt från Stefan Lövgrens; Thomas pratar väldigt mycket, väldigt fort, blandar upp detaljer, upprepar samma saker flera gånger om inom loppet av några minuter och kan rent generellt upplevas som en väldigt disträ virrpanna med hybris. Han vill väldigt gärna ge skenet av att han lever ett till synes ganska sorglöst playboyliv i Milano där han plåtar modeller och bilar samt hänger på alla de trendigaste restauranger och barer som finns i Milano där han skakar tass med gräddan av Milanos kändiselit. Här kan man som utomstående som träffar Thomas för första gången känna ett visst obehag, inte minst när han uttrycker sina åsikter om var kvinnor gör mest nytta i samhället eller hur han ser på HBTQ människor (eller bögar som Thomas själv säger). För att uttrycka det enkelt: man får flashbacks från högstadiet och grabben i omklädningsrummet som efter gympan skryter brett om hur många brudar han dragit över och vilka nattklubbar han vart inne på med storbrorsans leg. Det är med andra ord ganska lätt att tycka illa om Thomas Salme om det inte hade varit för 2 saker.

  1. Tänk om Thomas verkligen lever det playboy-livet?
  2. Tänk om, gud förbjude, att han kanske inte alls ljuger om det han har varit med om i sitt liv?

Jag kan villigt erkänna att jag har ingen som helst uppfattning om Thomas privata vardagsliv i Milano. Däremot kan jag intyga att varenda gång han har lovat att han ska ordna med något när jag varit på besök i Milano i samband med något jobb så har han levererat till 100% varenda gång. Till exempel: första gången jag besökte Thomas i Milano sa han att han skulle ordna så att jag fick en exklusiv intervju med oljemiljardären och tillika fotbollsklubben FC Internazionale Milanos ägare Massimo Morattis fru, Milly Moratti vilket jag fick och även genomförde. Dessutom ordnade han så att vi fick en guidad tur inne på fotbollsklubbens huvudkontor i centrala Milano där vi även blev insläppta i det heligaste rummet man kan bli insläppt i, nämligen troférummet, dit vi fick gå in efter att ha fått klartecken från Massimo Moratti själv. Detta leder oss snyggt in på nästa punkt ifall Thomas verkligen talar sanning om allt han säger sig ha gjort.

Stefan Lövgren återger flera exempel i boken på det som han själv benämner för Thomas lögner, däribland att Thomas ljugit om att han skrivit en reklam-jingel åt DHL som gått på radio, att han varit låtskrivare åt ett pojkband som han ordnade en helsidesuppslag för i nöjes-delen i Expressen, att han aldrig närvarat vid den numer nedlagda skolan Skandinaviens Flygtekniska Akademi, att han inte var särskilt engagerad i Jehovas Vittnen som barn och så vidare. När jag konfronterar Thomas med detta är han väldigt frustrerad och irriterad för han förstår inte varför Stefan Lövgren inte gjort ett ordentligt research-arbete, för samtliga av dessa påståenden går att verifiera.

Efter att själv ha spenderat mellan 30-45 minuter i research-arbete för den här artikeln lyckades jag få följande uppgifter verifierade:

  1. Via STIM’s hemsida kan man se klart och tydligt att Thomas Harry Salme står som upphovsrättsman till en reklamjingel till DHL som heter ‘Från Dag till Dag’,
  2. Fått se ett terminsbetyg från Skandinaviens Flygtekniska Akademi i Göteborg som utfärdats till Thomas Salme,
  3. Att det svenska pojkbandet 4 X-treme (som Thomas Salme skrev låtar åt) INTE figurerat i Expressen men däremot i en artikel skriven av den numer kända svenska programledaren Filip Hammar när denne jobbade som nöjesreporter på Aftonbladet för tidningens nöjesbilaga.

Det sista påståendet gällande att Thomas Salme ska ha ljugit om sitt engagemang i Jehovas Vittnen som tonåring har jag varken försökt att verifiera eller fått verifierat eftersom jag upplever hela diskussionen som smaklös. Varför? Eftersom alla som varit tonåringar någon gång minns att man är väldigt osäker i den åldern och att som tonåring i Sverige på 80-talet tillhöra en mycket illa omtyckt religiös grupp som Jehovas Vittnen hjälper knappast till att höja ens popularitet bland jämnåriga. För egen del finner jag därför just detta specifika ‘bevis’ om Thomas lögner som helt irrelevant, ty visa mig den tonåring som inte skäms för sina päron och därför ljuger/böjer på sanningen om sina föräldrar för att verka ballare och jag skall visa dig en lögnare.

Lögnare eller mytoman är just det som Stefan Lövgren spenderar över 100 sidor att måla upp Thomas Salme som, för att sedan efter att ha misslyckats med detta i ett ganska tafatt försök släta över det faktum att en dåligt författad bok även åtföljts av ett uselt research-jobb, genom att hävda att Thomas inte är mytoman eftersom gränsen mellan sanning och lögn trots allt är ganska suddig. Jag undrar om inte Stefan Lövgren dock har en poäng när han i de avslutande delarna av boken ställer den reflekterande retoriska frågan om han någonsin hade för avsikt att skriva Thomas historia? Stefan Lövgren borde kanske även ställa sig frågan ifall han i sin iver att sätta dit den bilden han subjektivt har av Thomas Salme som lögnare själv omedvetet bytt roll med mytomanen och helt enkelt inte låtit fakta stå i vägen för en bra story? För hur annars förklarar man ett så uruselt research-jobb som den annars så skicklige journalisten Lövgren genomfört samt varför insisterar Stefan Lövgren med att fortsätta att beskriva Thomas som en lögnare när han enligt egen utsago fått Thomas historier bekräftade? För inte kan han basera hela sin tes om att Thomas Salme är en lögnare på triviala missförstånd som att Thomas blandat upp Expressen med Aftonbladet?

Efter att ha läst En bluffpilots bekännelse flera gånger upplever man att det är väldigt synd att ett otroligt intressant livsöde är så uruselt författad samt att den hamnat i skymundan av en ganska tarvlig diskussion på sandlådenivå om huruvida Thomas Salme ljög om sin barndom, istället för att fokusera på det relevanta i berättelsen: hur uppfinningsrika, besatta och samvetslösa är inte vi människor i vår sökan efter att få förverkliga våra drömmar?

—–

Så, några reflektioner till denna text som jag inte riktigt vet om den uppfyller det den är tänkt att uppfylla.

1. Problemet med boken i det stora hela är egentligen inte vad som skett och inte, den är bara rakt igenom otroligt dålig.

2. Det största problemet med detta är att Thomas Salme själv står som medförfattare till boken, vilket givetvis gör det märkligt att han nu då ska smutskasta sin medförfattare. Borde inte dessa diskussioner ha ägt rum tidigare, låt säga, innan boken gick till tryck?

3. Detta gör mig lite konfunderad: ”Det är med andra ord ganska lätt att tycka illa om Thomas Salme om det inte hade varit för 2 saker.
1.    Tänk om Thomas verkligen lever det playboy-livet?
2.    Tänk om, gud förbjude, att han kanske inte alls ljuger om det han har varit med om i sitt liv?”

Vad spelar det för roll om Thomas lever det verkliga playboylivet? Och visst hade det kanske varit en fördel om det som stod i boken faktiskt vore sant, men är det det stora problemet?

Det hela blir lite … märkligt. Igen. Man kan inte själv komma högre upp genom att kliva på någon annan, så är det bara. Och än en gång undrar jag var förlaget kommer in i bilden? Vilket är deras ansvar? Varken Salme eller Lövgren har, vad jag vet, någon större kunskap om bokbranschen och det är det här, fortfarande, som är så märkligt. Jag har läst många biografier, och självbiografier är inte sällan en aning onyanserade, medan biografier skrivna av extern part kanske inte alltid får fram hela sanningen. Men här är det en av varje som har skrivit. Huvudpersonen själv och en extern part.

Det är också lite sent att den här artikeln dyker upp nu. Vad är det som gör att Salme valt att konfrontera detta nu? Jag måste oavsett vad som är sant och inte säga att det är lite synd om de inblandade i denna soppa. Salme menar att han fått sitt namn neddraget i smutsen och det om något är en sanning utan modifikation. Självförvållat och välförtjänt eller inte? Det är frågan.

Annonser
Det här inlägget postades i Bokbranschen. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Det kom ett mejl från bluffpiloten Thomas Salme

  1. Halvbonden skriver:

    Läste utdragen ur hans bok i recension och tänker bara usch, den boken ska jag inte läsa. Fy vad irriterande människa!
    Jag känner igen personlighetstypen från en person jag träffat i mitt liv, och jag tror att varför han blev så upprörd över dina ord var på grund av att han inte är mytoman men ett offer för föreställningar som får honom att leva i ett fängelse (nu beskrev jag lite krångligt, jag vet, men jag vet inte hur jag ska förklara det). Den person jag träffat som liknar den här TS var eg en snäll kille som växt upp med en kall mamma så att han inte fått kontakt med sitt känsloliv (jag skriver om honom i mitt inlägg som heter ”konversation med psykot”, här:
    http://halvbonden.wordpress.com/2012/07/08/konversation-med-psykot-ord-for-ord/
    Och den här personen jag kände blev istället väldigt sexuell därför att han inte visste hur han skulle närma sig en människa på ett normalt sätt. Jag menar om man blivit slagen som liten så fort man varit ledsen och eg behövt en kram, och om man blivit satt ensam i ett rum de tillfällen man behöver som mest trygghet, så kan man inte närma sig en människa på ett normalt sätt.
    Nu säger jag inte att det liksom rättfärdigar hur psykon beter sig, för den person jag kände störde jag mig på något ofantligt och jag var tvungen att bryta kontakten med honom för jag orkade inte umgås med honom, men ändå, det finns alltid förklaringar.

  2. A X skriver:

    Det märkligaste i hela historien är att Norstedts publicerade eländet …

  3. Det verkar som han vill att du skall acceptera honom trots att han skrivit okvädningsord till dig tidigare. Varför skickar han annars artikeln till just dig? Men varför det skulle förmildras av att han ev. är en ”Playboy” förstår jag inte. Det verkar helt orelaterat. Kanske struntar han i boken och vill bara en sak: att bli trodd. Underligt är det iallafall.

    • malinthewriter skriver:

      Jag vet inte, men jag tror att jag är nästan den enda som skrivit om boken och hela spektaklet utvecklades ju på min blogg. Det där med Playboy är ju dock lite humor … 🙂

  4. Rose skriver:

    Jag kommer kanske en aning sent in i denna diskussion men jag har först nu läst boken. Jag tycker att det är en högst läsvärd bok i det att den ger insyn i en uppenbart psykologiskt störd persons tankevärld. Salmes manipulitiva personlighetsdrag och hans oförmåga att se sin egen roll i det som ”händer” honom är symptom på något illavarslande. Trots detta verkar han ta sig fram någorlunda i tillvaron men jag misstänker att hans ångestnivåer kommer att öka med åren och då vet ingen hur det slutar. Episoden med M, den kvinna som han påstår inbjöd till ett samlag innan hans flight till Turin framstår som en pubertal sexfantasi. Kombinerat med att Salmes utseende knappast är sådant att kvinnor faller en masse (läs: han ser ut som ett avdankat fyllo) blir det hela mest sorgligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s