Det var efter ett seminarium på Bokmässan som jag upplystes om Kim Leine. Han kommer från Norge, är bosatt i Danmark men har också bott ett flertal år där hans roman också utspelar sig. ”Tunu” handlar om sjuksköterskan Jesper, och om invånarna och dess vedermödor som sker i byn. Och det är många. Människor drunknar, fryser ihjäl och förolyckas på de mest sorgliga vis. ”Tunu” betydet baksida och syftar till just den lilla byn längs Grönlands kust där bokens handling är förlagd.

Det enda minus jag har att ge, och det minuset är förvisso ganska stort, är att kapitlen känns så indelade att de inte riktigt ger känslan av att hålla ihop. Varje kapitel har i det närmaste en ny huvudperson, och avsnitten känns ibland som en samling noveller. Den här sjuksköterskan Jesper är möjligen den karaktär med mest fokus, men inte tillräckligt för att romanen ska kännas handla om honom.

Kim Leine har ett bra språk, och gestaltningen av den grönländska landsbygden är fenomenal. Precis som diskussionen gick under seminariet, funderade jag själv medan jag läste. Trots att det mest skrivs om isande kyla som river sönder husen, om sorgliga människoöden och livsavgörande intriger, så får jag på något sätt lust att åka till Grönland. Ibland inbillar jag mig till och med att jag skulle vilja flytta dit, och att jag då skulle trivas där. Leine har en förmåga att gestalta inte bara angränsande misär, utan också hoppfulla människor som värnar om varandra. Mannen som startar ett kombinerat disko och biograf, honom skulle jag ju vilja träffa.

7/10