Mörker, känslor och ångest. Familjerelationer och vardagsdramatik när den är som allra sämst. Eller bäst, beroende på hur man väljer att se på det.

Molly Swartling lever med en känd dirigent, de har två barn, lever i vackert hus och har kulturella vänner. Det är svårt att beskriva handlingen på ett sätt som inte låter fånigt, för fånigt är det inte. Det handlar om en familj och dess problem, om medelålderskriser och att inte räcka till. Det enda jag hade lite problem med att snacket om Mozart blev lite för långt, och mellanspelen i Skeppsskär var förvisso suveräna dialoger, men ändå ganska intetsägande eftersom det väldigt sent (vad jag då märkte) uppdagades vem som sa vad.

Barbara Voors har ett beundransvärt sätt att väva ihop en berättelse som i grunden egentligen inte är särskilt originell, att vara just det. Hon väver in lite brev, lite mystik, lite variation på textformatet. Precis som i ”Syster min” skriver hon fantastiskt, och det här är en sådan bok jag skulle kunna läsa en gång till för språkets skull, och säkert kommer jag att göra det.

Det jag känner just nu är: Var har jag nästa olästa bok av Barbara Voors?

8/10