Igår när jag satt på tåget bläddrade jag i SJs tidsskrift Book. På omslaget står det ”En tidning från SJ och Kupé”. Längst ner på sjätte sidan står det ”Book är ett samarbete mellan SJ och Nordiska Tidningsbolaget och förlagen Albert Bonniers Förlag, Alfabeta, Bonnier Fakta, B.Wahlströms Bokförlag, Ica Bokförlag, Damm förlag, Forum, Norstedts, Rabén & Sjögren och Wahlström och Widstrand samt återförsäljarna Akademibokhandeln och adlibris.com.”
Alltså.
Nordiska Tidningsbolaget
Alfabeta
B. Wahlströms förlag (Forma Books)
Ica Bokförlag (Forma Books)
Damm förlag (Forma Books)
Norstedts (KF Media)
Rabén & Sjögren (KF Media)
Akademibokhandeln (KF Media)
Samt följande företag som ägs av Bonnier:
Albert Bonniers Förlag
Bonnier Fakta
Forum
Wahlström och Widstrand
Adlibris
Det är alltså inte 13 olika företag som ”samarbetar”, det är fem.
Nu gillar ju jag när det skrivs om böcker, men det jag genast började fundera på gällande denna tidning är vad som skiljer ett samarbete från en vanlig annonsör? Om de utdrag och intervjuer som finns i tidningen vore annonser (vilket de känns som) skulle det stå att det är just annonser. För helt ärligt så känns hela tidningen som en enda stor annonsbilaga från de stora förlagen, och av ”samarbetspartners” att döma verkar det omöjligt för något annat förlag att synas i tidningen? För att inte tala om Akademibokhandeln och Adlibris som återfinns på över 50 ställen i en tidning på 108 sidor.
Det verkar överlag något märkligt att ett så gigantiskt bolag som ägs av staten har det här upplägget, eller har jag missat något? Vad tycker ni?
Ägarkoncentrationen i branschen är helt klart ett stort problem. Olika typer av ”samarbeten” och avtal mellan de stora aktörerna gör förstås att möjligheterna för små- och mellanstora förlag att nå ut blir allt färre. Konstigt att det inte uppmärksammas mer.