Helsike också. Jag måste erkänna en sak, även om det tar emot. Ibland läser jag en bok som är så himla bra att jag under läsandets gång blir exalterad när jag tänker på vilken bra och given recension jag kommer att skriva om boken efter sista sedan. Om det är någon debutant eller svensk eller annan författare som känns lite jordnära kanske jag till och med dristar mig till att mejla dem. Men vad händer? Jo. Bokmässan händer. Lappland händer. ”Kast med liten kniv” ligger kvar på rumsbordet, orecenserad. Det har hänt lite då och då, särskilt i år.

Ibland har jag struntat i att skriva om boken jag glömt bort, men det gillar jag egentligen inte alls. För även om jag inte minns just vad som var bra, och vad som var mindre bra, så minns jag ändå alltid liksom … hur bra den var.

Sedan blir jag som … å, folk förväntar sig ju ordentliga recensioner, inga slafsiga omdömen utan substans. Men vad tusan, den här bloggen uppstod just för att jag ville samla lite funderingar kring böcker jag läst. Ibland funderar jag mycket och hinner skriva ner det, ibland funderar jag mycket men hinner glömma funderingarna innan jag antecknat dem. Det här är trots allt en blogg utan något som helst vinstintresse och därför har jag bestämt mig för att sluta ha sådana höga ”krav” på mina inlägg. Det resulterar för det mesta bara i att det går flera dagar utan att något publiceras.

Det här är den första av Kadefors böcker som jag läst, men inte den sista. Jag gillade den mycket och ser fram emot att läsa mer från henne! Älskar dessutom den ”enkla” layouten, men jag blir ju enkelt förälskad i grafiska mönster, snarare än i mänskliga varelser. Egentligen ville jag skriva en sådan där klockren text som jag skulle kunna skicka till Sara, men istället så blev det … det här. Blah. Förlåt, Kadefors.

(8/10)