De senaste månaderna har jag varit webistiskt utmattad. Om ordet webistiskt är väl utbrett vette tusan, men känslan är mer utbredd idag än någonsin tidigare. Jag läser om andra som känner samma sak. Om andra som upplevt detsamma – och värre. Hur kommer det sig att vuxna människor numera utan minsta eftertanke kan få för sig att skriva personliga påhopp och kränkande kommentarer till någon de inte ens vet namnet på?

I somras figurerade det en bild på Facebook av en tjej som stolt visade upp sin kropp i bikini. Tusentals gilla-markeringar. Tusentals kommentarer, många bra men också förvånande många … elaka. Precis som jag idag inte kan förstå hur Gangnam style setts 1 miljard (!) gånger på Youtube, kunde jag då inte fatta hur så många la ner möda på att kommentera den här okända tjejens vikt. Alla dessa okända människor. Lustigt nog skulle jag bara några dagar senare få uppleva det själv.

Från Malin till Moder Teresa
Jag sålde några böcker och köpte mat till några hitlurade människor från Ukraina. I det här inlägget står det en del om det. Jag tyckte då att 700 gilla-markeringar var mycket, men det utökades till tusentals. Jag fick vänförfrågningar från folk som kallade mig ängel, jag fick massor med beundrarbrev (!) på Facebook. Jag fick också kommentarer om att jag gav bort skattepengar, att jag var blåst, lurad, borde prioritera vår befolkning, borde göra mer, hjälpa alla, att jag bara var ett enda stort pr-trick.

Ytterligare ett par veckor gick och jag publicerade det här inlägget. Jag är inte van (eller, jag var inte det i alla fall) vid sådana kommentarer, men för mig var det mest en rolig grej. Jag gillade inlägget jag skrivit ihop. Det fick massor med delningar, kommentarer och feedback. Mina vänner på Facebook, Twitter och här på bloggen skrattade med mig. Men sedan spreds det. Många fortsatte att skratta, extremfeministerna var inte snälla mot den där Salme. Norstedts blev ställda mot väggen, jag fick ursäkt i DN, Aftonbladet ringde och jag hamnade på en helsida i tidningen med en pratbubbla ovanför huvudet som säger att jag behöver mer XXX. Därmed hade jag blivit en attention whore (ironiskt eftersom jag behöver mer XXX).

Jag hjälpte alltså några helt panka människor med mat och kallades för idiot, lättlurad, människa som inte alls brydde mig om dem utan bara ville ha publicitet. Jag skrev ett humoristiskt inlägg om en dålig bok vilket även det slutade med att jag bara var ute efter uppmärksamhet. Jag skrev en recension om ”Femtio nyanser av honom” och fick förfrågningar om medverkan i både tidningar och debattprogram. Tack men nej tack, sa jag. Så mycket uppmärksamhet vill jag ha och så gärna deltar jag i program som i stort sett syftar till att trycka ner den man ”debatterar” med.

Gränser
Det finns en gräns för antalet gilla-markeringar på Facebook som gör att andra anser sig ha rätt att skriva precis vad som helst till en, eftersom så många andra redan kommenterat. Riktigt var den gränsen går vet jag inte, men som jag ser det har det här vuxit till ett stort stort problem. Inte bara för mig, varenda gång en statusuppdatering får några tusen gilla-markeringar händer det här. Vuxna människor som kränker andra.

Kedjebrev
I oktober skrev jag en uppdatering där jag uttryckte min frustration över de löjliga kedjebrev på Facebook som säger sig vara till förmån för bröstcancer. På något sätt spreds det också och de elaka spydigheterna spred sig likt mobbning på en pubertal skolgård. Det var så tydligt, struntade jag i att deleta en taskig kommentar dök det genast upp fem likadana. Jag var en besserwisser som inte skulle säga till andra vad man skulle tycka, för alla får tycka vad man vill (utom jag då).

Den sistnämnda gången blev jag så himla less på de kränkande kommentarer jag fick av random vuxna människor som aldrig träffat mig, som aldrig läst något annat jag skrivit om, som över huvud taget inte visste något mer om mig än att jag var trött på kedjebrev. Så jag började skriva tillbaka. Skrev tillbaka om hur det kändes, om missförstånd, om varför jag tyckte och kände som jag gjorde och att det står alla fritt att tycka vad man vill – och att jag är en av dem. Det var himla tidskrävande, men det ledde till ett antal raderade spydigheter i kombination med långa och ursäktande meddelanden i min inbox.

Smygnyp
Det är ett sorgligt beteende. Och jag har nog varit likadan själv. Sett en uppdatering som någon kompis kommenterat och så har jag gjort detsamma. Kanske ett litet smygnyp. Bara sådär i förbifarten. Det är ju bara det att jag numera har insett att det oftast sitter en helt vanlig människa bakom dessa uppdateringar. Och att många smygnyp sammantaget börjar göra ganska ont.

I alla fall. Meningen med detta inlägg? Kanske en liten förklaring till min frånvaro de senaste två månaderna, en förklaring både för er och för mig.

Snart är det ett nytt år med nya möjligheter. 2013, låter inte det som framtiden så säg? Jag hoppas på nya äventyr, en härlig sommar, regnsmatter mot halvöppet fönster och en bättre balans på nätet. Jag hoppas många läsupplevelser, fler skrivna ord, mer stabilitet i livet och gärna lite mer xxx. Jag önskar er alla ett gott nytt år, nu blickar vi framåt. 🙂

”Many people look forward to the new year for a new start on old habits.”