Vår dotters försvinnande och det fortsatta sökandet efter henne. Kate McCann skriver öppet och ärligt om hur hon träffade sin man, hur de gifte sig, på krånglig väg bildade familj och kom fram till det ödesdigra beslutet att åka till Portugal på semester med vänner. Detaljerat beskriver hon deras semester fram till ögonblicket då hon går för att titta till sina tre barn men upptäcker att ett av dem saknas och att fönstret är öppet.

Jag kommer så väl ihåg detta, alla löpsedlar, alla anklagelser, alla dömande kommentarer om att de lämnat barnen själva för att äta ett tiotal meter bort. Kate går noga igenom och markerar vartenda litet beslut som kunde ha ändrat på historien. Det första om att inte resa till Portugal. Det andra om att äta ute med barnen istället för bara vännerna. Det tredje om att ha stannat inne. Det fjärde om deras vän som såg en man gå iväg med ett barn hade reagerat. Det är så många tänk om att jag blir illamående å deras vägnar. Små beslut som fått så stora konsekvenser.

Istället för sol, bad, barnklubb och familjelycka övergår berättelsen till desperation, fumliga polisinsatser, krånglig byråkrati och massmedial uppmärksamhet.

Det som kanske gör boken extra berörande är vetskapen om att Madeleine fortfarande är försvunnen. Den första halvan är välskriven och indragande. I den andra halvan blir det mycket polisrapporter, konspirationsteorier, ännu mer byråkrati och tankar kring massmedia. I en biografi som denna, som ämnar bevara allt kring händelsen, är det antagligen nödvändigt att ha med också varenda liten detalj. Jag skummar vissa sidor, vet ju att det inte kommer att sluta lyckligt.

En klart godkänd och intressant bok om en berättelse man önskar det inte fanns material till att skriva.

(7/10)