”nya tankar om kreativitet och flow” … Inte är det konstigt att titeln fastnade hos mig.

Är kreativitet bara ett modeord eller en djup drivkraft hos människan? Och vad är flow? Och vad händer när de två samverkar?

Så står det på baksidan. Men vilken besvikelse sedan.

Boken består av en samling essäer, och först är ett förord av en man vid namn Georg Klein. Jag kan inte påstå att intrycket av honom blev särskilt bra då han börjar med att beskriva musiken från förr som något fantastiskt, det mest kreativa som fanns. Men idag är det bara ”rent buller”. Mhm. Själv tycker jag ju att de gnisslande fiolerna som var så populära förr är betydligt mer ”bullriga” än Thompson Square som jag för tillfället lyssnar på.

Det fortsatte inte så himla bra heller. Jag började mentalt irritera mig på den dåliga översättningen, för meningarna är så pretentiösa och stundtals så högtravande att det omöjligt kan vara tänkt att vara så. Men började jag kolla upp den här Georg Klein och han är ju svensk. Boken är således inte översatt. Mhm.

Jag hoppades givetvis att det skulle bli bättre, Georg Klein var ju bara en av de 15 medverkande. Men nä. Per Magnus Johansson använder sig av ordet psykoanalys i (minst) var tredje mening (ej överdrift alltså). Hur ska man ens orka läsa en sådan text?

”Vår uppfinningsrikedom har gjort oss till herrar på planeten.” Suck.

”I deras ställe har vi fått den narcissistiska självupptagenheten, den gem miljarder av elektriska kontakter skapade kontaktlösheten och den eufemismrika förträngningen av … ” snark.

Problemet med den här boken är att den är skriven av akademiker. Det är professorer, psykologer och nationalekonomer. De har läst miljarder år på högskola och det märks, för de kan omöjligt skriva något om vad de själva tycker. Det refereras till Watson, Lacan, Freud, Newton, Harvardprofessorer och hundra andra personer och forskningsrön. Det är så frustrerande tråkigt!

Den enda som sticker ut av de jag läst innan jag la ifrån mig boken (ungefär halvvägs) är Hans Wigzell. I hans författarpresentation på en av bokens flikar står det att han är professor emeritus i immunbiologi vid institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi. Vet knappt vad det betyder, men han lyckas skriva om kreativitet på ett kreativt sätt. Anledningen finns antagligen redan i rubriken på hans essä; Kreativitet och flow – några själviska betraktelser. Han går utanför forskning och gamla teorier (vilka heller inte hör hemma i en bok med fokus på nya tankar). Hans Wigzell och bokens trevliga formgivning är dess enda behållning.