Det sista min farfar sa när vi sågs den sista gången var ”Och du! Skriv om mig”. Han låg i sin säng på sjukhuset och var så himla glad, som att han efter ett par riktigt jobbiga år blivit tillfreds med vad som väntade. Jag var precis på väg ut genom dörren när han sa det och jag kommer så himla väl ihåg det, som om han sagt det till mig varje dag hela livet och inte den enda dagen som blev vår sista. Jag minns hans röst, hur glad han lät. Jag minns hur han höjde sin högra arm för att vinka adjö. Jag minns hur han log med hela ansiktet, sådär från ena örat till det andra som inte många andra kan. En del menar att det man ser i någon annans ögon egentligen är en spegelbild av sin egen själ, och om det stämmer måste jag vara en riktigt bra människa, precis så som han var. Precis så som det såg ut i hans ögon den dagen och alla dagar innan det.

Flera gånger efter det funderade jag på vad jag egentligen skulle skriva, men hur jag än försökte fick jag inte fram ett ord. Jag förmådde mig inte ens att skriva något till hans begravning för varje gång höll i en penna hann jag inte längre än två ord förrän jag började gråta.

Nu när min blogg passerat 200 000 besökare kollade jag vilka mina mest lästa inlägg är sedan den dagen jag började blogga, och vet ni? Inlägget som handlar om min farfar är det näst mest lästa av alla drygt 1000  texter jag publicerat här. Över 6000 personer gick in och läste, kommenterade och mejlade om det. Många som på ett eller annat sätt står mig nära, men också många andra som blev berörda.

Inte förrän nu ikväll när jag fick syn på det här inlägget igen insåg jag ju att jag via min blogg faktiskt har skrivit om farfar flera gånger. Många har blivit berörda, farfar har berört många när jag har skrivit om honom. Och farfar, jag kommer att fortsätta skriva mycket mer om dig. Mycket mer.

If you love someone more than anything, than distance only matters to the mind, not to the heart.