Det rådde Gardell-hysteri på Bokmässan i höstas. På facebook talades det om Nobelpris och någon skrev att den här … den här trilogin är något man kommer att se tillbaka på och tala om även långt in i framtiden.

Jaha. Varför fattar jag inte? Är jag trög? Språket är sådär, liknelserna sådär, metaforerna sådär, karaktärsbeskrivningarna sådär. Jag gillar avsnitten som har mer romanliknande utformning, där människor möts som i verkliga livet. Men så har vi de där avsnitten som känns som rena utdrag ur tidningsartiklar om aids och vars innehåll och utformning påminner mer om text från Wikipedia än något som lär komma i närheten av ett Nobelpris. Precis när jag börjar känna med Paul och Benjamin dyker det upp statistik och ”såhär sa han och han och den och den och den politikern”.

Vad ska ”Torka aldrig tårar utan handskar” egentligen vara? Är det en roman? Någon form av självbiografi? Facklitteratur? Jag fattar inte. Jag fattar verkligen inte. Jag valde att inte se serien när den gick på teve eftersom jag, som den bokfanatiker jag är, givetvis ville läsa den först.

Jag kollar om jag verkligen är den enda som inte gillar den här boken. Recensent efter rcensent citerar meningar om att livet inte går i repris. För det har man ju aldrig läst om förut?

Bokhora gillar. Hos Adlibris är det fem stjärnor. Här blir det bara

5/10