Efter jobbet idag så gick jag till gymmet. Heja, heja! som Martina Haag skulle ha sagt. Att gå till omklädningsrummet på gymmet strax efter fem en vardag är ungefär som att vara på en konsert med Lady Gaga – det är knappt man ens har någonstans att stå. Att kunna röra sig är inte en självklarhet.

Till att börja med fanns det knappt ett ledigt skåp, men jodå, efter att ha knölat mig längst in i den lilla lokalen hittade jag mig ett. Började byta om och allt var frid och fröjd ända tills …

… jag skulle ta på mig den där förbannade sportbehån. Jag gillar inte när mina basookaz studsar omkring under linnet när jag -för en gångs skull- rör på mig i annat tempo än en söndagspromenad. Och eftersom jag envisas med att ha en sådan där sportbehå som ska träs över huvudet säger det sig väl självt att den inte är helt enkel att ta på. Ska den hålla ett par dallriga klumpar på plats måste det ju vara tight. No konstigheter där inte.

Ao! En armbåge i ryggen.
”Oj, förlåt. Det är inte så mycket armbågsutrymme här”, säger tjejen bakom mig ursäktande och skrattar lite. ”Jojo det är lugnt”, säger jag som precis trätt sportbehån över huvudet och det gick jättebra ända tills … jag insåg att jag redan borde satt upp håret. På nåt jäkla vänster har mitt hår blivit så himla långt att det liksom trasslade ihop med sportbehån på baksidan. Lite som att fastna med håret i en mangel, för ni vet ju hur sportbehåar inledningsvis ständigt envisas med att rulla upp i nacken.

Så där var den nu.
”Är det där skåpet ledigt?” undrar en tjej som lyckats tränga sig förbi alla människor som trängs och nästintill slåss om de fåtal skåpen som ännu är lediga. Det är nästan så att folk köar om de ser att någon är på väg att gå. Således var hennes fråga inte särskilt konstig, och jag hade ju själv haft lite tur som hittat mitt. Sedan att hon måste börja prata om skåp, och vilja att jag ska kolla om skåpet nedanför mitt är ledigt på det sättet jag står …

Förutom att håret trasslat in sig där bak så såg det ju inte helt ok ut där fram heller. För när jag i början av detta event (som det nu närmast beskrivs som) skulle dra ner behån där fram fick jag som ni kanske minns en armbåge i ryggen. Hade jag bara hunnit dra ner behån där fram hade det inte blivit såhär. Och med såhär menar jag att mina bröst var inklämda (utklämda) nedan för behån. Det såg inte klokt ut. ”Vadå det såg inte klokt ut? Hur vet du det?” Jo, därför att det här skåpet där jag står är bredvid Malmös största spegelvägg, så förutom att jag ser mig själv gör alla andra det också. Både mig och mina utsmetade tuttar. Så samtidigt som den här tjejen börjar prata om skåpet står jag, ”något kallsvettig”, och försöker få tag i baksidan på denna jäkla behå.

”Det är ledigt.”
Sträcker min vänstra arm så långt bakåt jag kan men känner ändå ingen upprullat tygstycke längs ryggen. Kände hur jag började bli knallröd i ansiktet. Flashbacks från provhyttsincidenten började flimra förbi.
”Å men så bra. Det är ju nästan omöjligt att hitta ett skåp här.”
”Mm.”
Sträcker min högra arm så långt bakåt jag kan, det känns som jag sträcker den så långt att den egentligen borde nå ända till typ hakan, men nä. Inte ens till tyget. Sattyget.
”Å ursäkta, jag ska bara lägga in det här, å det här, å det här, å låsa förstås”, fortsätter hon och står nu framför mig och min för stunden ytterst deformerade framsida. Det är nästan så att hon rör mina aliens när hon håller på i skåpet. För mig finns inte längre den minsta plats till att röra mig. Att stå stilla lite då och då är väl inte så farligt, men att behöva göra det med håret nerdraget i sportbehån och brösten utsmetade från den … ah, livet, när ska vi börja komma överens?