Efter att ha läst ut en bok brukar jag googla och se vad andra säger om den. Ibland ser man att de flesta andra håller med en själv, ibland inte, och ibland hamnar jag bland recensioner som gör att jag bara tänker ……. WTF? En sådan reflektion skulle naturligtvis inte hamna i DN, vars sökresultat allt som oftast är ett av de som hamnar längst upp i listan. Det är också egentligen det här som gör det enkelt att särskilja ”litteraturkritiska tidningsartiklar” från ”amatörmässiga bokbloggare”. Efter att ha läst en bokbloggsrecension brukar det sällan vara svårt att veta om läsaren gillar eller inte gillar boken. Det händer också att läsaren inte riktigt vet, men i så fall framgår det också. De proffsiga litteraturkritikerna har emellertid ytterligare en kategori, nämligen den något berömda ”skit samma vad jag tycker om boken, huvudsaken är att min recension ser snygg ut”.

När jag läser Katrine Kielos recension kan jag inte göra annat än sucka.

Författaren Bengt Ohlsson kan definitivt skriva. Att ge honom uppdraget att författa en biografi över Margot Wallström är egentligen en briljant tanke. Tyvärr är resultatet inte en bok om politik.

Vadå inte en bok om politik? De här meningarna gör att jag undrar hur många biografier Kielos över huvud taget har läst, för hur man som biografifanatiker (som jag något sånär kan titulera mig själv) inte kan gilla det som Bengt Ohlsson har gjort här förstår jag verkligen inte. Och återigen, vadå en bok om politik? Boken ska ju handla om Margot; kvinnan, karriären, familjen, uppväxten, lärdomen.

Å andra sidan: När jag kikar vidare bland recensionerna hos de stora dagstidningarna ser jag ju att de (som vanligt) tenderar att citera/kopiera varandra. Eller vad säger ni om detta?

Trots Bengt Ohlssons näst intill kladdiga beundran för Wallström (det skrivs om hennes ”säregna ljus” och ”björkriset bland skyskraporna”) framstår hon inte alls enbart som sympatisk – vilket nog är ett bevis för Ohlssons skicklighet som skribent. DN, Katrine Kielos.

Ohlsson tillåts – och lyckas – komma nära människan Margot. Så nära att det nästan blir till ett vänporträtt, av politikern som tecknas som ett ”envist litet björkris bland skyskraporna”, med ett ”säreget ljus inom sig”. SvD, Martin Jönsson.

Men jodå, det hade ju kunnat vara så att Kielos och Jönsson hakat upp sig på exakt samma meningar (mhm). Om det då inte vore för att recensionerna även i övrigt i det närmaste kopierar varandra. Jönssons dock med en betydligt mer nyanserad och trovärdig bild av ”Margot”.

Denna pocket på blott 180 sidor inrymmer så mycket känsla och originalitet på ett sätt jag aldrig upplevt i en biografi förut. Istället för rubriker som ”Uppväxten”, ”Första jobbet”, ”Kärleken” och så vidare finns här inga rubriker alls, allt vävs på något märkligt sätt ihop och det hoppas fram och tillbaka i både tid och rum. På ena sidan följer vi med Margot på FN-förhandlingar i New York där Bengt Ohlsson knappt vet hur han ska agera, på andra sidan hälsar vi på hemma hos någon av Margots släktingar uppe i Västerbotten där Bengt Ohlsson lägger sig på en soffa för att vila. Det är ett nytt grepp att Bengt väver in sig själv, det gör att jag som läsare verkligen själv känner det som att jag följer med runt på hans resor med Margot.

Det enda som inte riktigt fungerar i ”Margot” är de korta styckena från en rapport om våldsamheter som skett i Conakry, Nya Guinea. Dessa är antagligen tilltänkta som en kontrast, men när de blir så korta och inkastade lite här och där blir det mest ett störningsmoment. Men utöver det, språket är fenomenalt, jag vill läsa mer av Bengt Ohlsson.

Det är en konst att lyckas skildra en människa på såhär få sidor. Biografier tenderar annars att gärna överstiga 500 sidor då man inte vill riskera att missa något, vilket ofta leder till utdragna kapitel och allmän obalans i texten. ”Margot” ger mycket, men inte allt. Det går inte riktigt in på djupet någonstans, men det vidrör känsliga ämnen och med bara ett fåtal meningar får läsaren en aning om hur och varför saker är som de är med Margot. Det är en perfekt balans mellan Margots koppling till Västerbottens Kåge (och Arvidsjaur där hon tydligen har ett sommarhus!), hennes resa in i politiken, hennes engagemang för mänskliga rättigheter och hennes uppoffringar gentemot sin egen familj.

Kort sagt kan jag säga att bokbloggare (som nämns nedan) älskar boken, och att alla ”riktiga litteraturkritiker” (som nämnts i denna recension) inte alls gillar den och har i det närmaste kopierat varandra. Samtliga hakar även upp sig på det Margot Wallström tycker om Göran Persson, vilket skildras på bara några rader och inte halva boken vilket det av tidningsrecensionerna att döma verkar som.

Det är tyvärr inte en bok om politik. Nej, och tack som fan för det säger jag.

9/10

Boken finns bland annat hos Adlibris och Bokus. Även Bokhora, Aftonbladet, VK-bloggen, och Bokkarameller har läst ”Margot”.