Få människor omtalas så ofta med termen ”honom tål jag bara inte” så som Marcus Birro. Själv har jag mest tänkt på honom som en ytterst vältalig, och möjligen en aning dryg, sidekick till Lennart Ekdahl i Kvällsöppet. Att han varit en nersupen poet i flera år har helt gått mig förbi. Jag har knappt vetat att han skrivit poesi och blivit publicerad massor med gånger. Fotboll och debatt, det har liksom varit hans grej i mina ögon.

Släng alla kartor är en bok om att följa sina drömmar, om att gapa och skrika, om att viska och be. Det är en bok om att överleva när oddsen inte är så goda, om att vinna fina priser, starta aktiebolag och bo på lyxhotell när man två år tidigare hade skulder hos Kronofogden och inte hade råd med falukorv ens.

Det är i högsta grad en bok om skrivande, och om författandets villkor och pris. Det är också en bok om media som går bakom kulisserna på kända radio- och teveprogram som Frank i P3, Karlavagnen i P4, På spåret i SVT och Let’s Dance, Kvällsöppet och Club Calcio i TV4. Det är en bok om varför det alltid är bra att vara nykter i direktsändning. Släng alla kartor handlar om tillkortakommanden, om människor som betytt mycket, om framgångar och bakslag, om att till slut förlikas med den man är, och den man strävar efter att bli. Och om Joakim Thåström, inte minst …

Det första stycket visar klockrent på vad bokens insida handlar om, men det är det andra stycket som inte riktigt levde upp till vad som utlovas. Mest är det samma repetetiva beteende som går igen i kapitel efter kapitel. Han vill skriva, han skriver, blir refuserad, dricker, blir utgiven, dricker, är pank, träffar en tjej, träffar en till tjej, dricker för mycket, bråkar, gör slut, skriver, refuseras, dricker, träffar en tjej, blir utgiven, är pank, dricker för mycket, bråkar … Och så vidare. Det känns inte riktigt som en skildring över alkoholmissbruk då Birro, något förvånande,inte skildrar sina fyllor och efterkommande ångest särskilt bra. Faktiskt så skildras det inte just alls, utan står mest att han dricker för mycket och mår dåligt och dricker mer och mår dåligt.

Sedan undrar jag också hur det kommer sig att biografier med den här typen av kapitelindelning, efter årtal, alltid urartar på slutet. Alltid. Från att ha haft en bra tidslinje börjar det blickas tillbaka till både det enda, det andra och det sjunde. Från att ha hållit sig till sin egen livshistoria börjar det talas politik och hur andra bör och inte bör leva, hur vi kan rädda samhället, världen och hur orättvist han behandlats. Hux flux berättar han också om att han är involverad i både Kristdemokraterna och Livets Ord. Det som står på bokens baksida som utlovar att han går bakom kulisserna på media var också lite sisådär. Det var mest lite namedropping om personer som han gillade och inte (han den där amerikanen i Let’s dance juryn står inte högt i kurs).

Att Marcus Birro kan skriva vet alla, men det som låter intelligent och uppmärksamt i en krönika, kan bli lite väl mastigt när det matas ut i en hel roman. Men gillar jag Birro mer efter att ha läst han självbiografi? Ja, det gör jag. Har jag mer förståelse för Birro nu? Ja. Är boken inspirerande? Jodå, det är den också.

(6/10)