Jag visste inte vem Allan Schulman var innan jag läste den här boken. Stor tevepersonlighet, älskad far. I ”Skynda att älska” berättar Alex om sin pappa i så vackra men ändå okonstlade ord att det var svårt att läsa utan att ögonen tårades. Eller, faktiskt så var det helt omöjligt. Jag läste på planet på väg till Paris och fick efter att ha läst ungefär varannan sida titta upp i flygplanets tak och blinka riktigt hårt för att vattendropparna skulle rinna tillbaka där de kom ifrån.

Det skilde 30 år mellan Alex mor och far, och mycket av handlingen och känslorna dras fram just hur det påverkade att ens pappa behövde allt mer hjälp medan man fortfarande var väldigt ung.

Jag läser i DN där recensenten Ulrika Kärnborg skriver ”Av någon med Alex Schulmans energi hade jag förväntat mig mer än en sådan här veckotidningsnovell”. Hon kallar boken hjärtknipande, trösterik och i tamaste laget. För mig känns det som ett konstaterande som mest visar hur svårt det kan vara att särskilja den provocerande Alex Schulman med Alex Schulman som, trots allt, också är någons son, någons bror, någons vän.

”Skynda att älska” har inga överdrivna vändningar, det är inga dramatiska avsked, inga dramatiska återblickar. Men det är just det som är konsten, att skriva så öppet, ärligt och medryckande om det vanliga livet. Att beskriva de små detaljerna, som känslan att återvända till en plats som nu står tom men som ändå är full av minnen.  Att visa vem någon är genom att berätta om deras stora intresse för havsdjur. Att beskriva förloppet av liv via en tradition som Coca Cola-cup. Det är ytterst få som kan det, men Alex Schulman är en av dem.

(9/10)