”Det enda rätta” av Susanne Boll handlar om läkaren Helmi, psykologen Maria och förskolläraren Isabelle. Den sistnämnda kvinnan får jag aldrig något riktigt grepp om, hon står konsekvent i skuggan av Helmi och Maria.

”Medan en gråkall december sänker sig över Stockholm, korsas de tre kvinnornas stigar, den psykologiska spänningen skruvas upp och livsavgörande val måste fattas.

Det enda rätta är en stark och trovärdig psykologisk relationsroman om moderna kvinnor mitt i livet.”

Jag började läsa ”Det enda rätta” vid 22-tiden på kvällen. Vid lunch dagen därpå var den utläst. Susanne Boll har lyckats få till ett riktigt bra driv i sin berättelse, ett sånt driv att jag för varje kapitel finner en ursäkt att läsa ännu ett. Det är ju ändå så kort … Det är ju ändå ljust ute … Jag har ju ändå semester … Äh, det blir säkert tråkigt snart … Och hips vips var boken slut.

Det enda jag egentligen står lite frågande inför är bilden på omslaget. Jag tycker den är himla snygg, inte för det. Men vad anspelar det egentligen på? Jag såg ett citat från boken i Sydsvenskan, där den var med på en lista över erotiska böcker. ”Det enda rätta” är måhända mycket och en del ånga ryker från boken på vissa sidor, men erotisk litteratur? Nja.

Själva spänningsmomentet är inte Bolls starka sida, varken här eller i hennes debutroman ”Morgongåvan”, men gestaltningen av kvinnorna är däremot snudd på fenomenal. Jag vill läsa mer om Helmi, mer om Maria, mer om Isabelle. Vad gör de idag? Hur gick det sen? Va? Va? Va? Snälla Susanne, uppföljare please? För att vara helt ärlig, så är en uppföljare det enda rätta.

7/10