Efter att ha läst några mindre bra böcker på sistone var det under höga hejarop på Twitter och Instagram som jag tog mig an ”Jellicoe Road”. Många verkar inte ha läst den en gång i sommar, utan två. Så då måste den ju i alla fall vara lite bra, tänkte jag.

Men nä.

Det är så rörigt och jag fattar knappt vad det handlar om. Det är nån skola där det är krig mellan olika grupper, stigar som flyttas och hus som vill tas över. Hur allvar det verkligen är blir jag aldrig klok på. Ska de döda varandra för att få rätt till en stig? Eller är det ”lite” mer oskyldigt som det brukar vara i högstadiet? Det känns som om Marchetta på nåt sätt försöker efterapa ”Hungerspelen” men det lyckas inte alls. Det händer ju liksom inget. Och språket då? Tja, det är väl ok, men dialogerna är ju för himla tjatiga och förutsägbara. Och detta sitter folk och gråter till?

Precis som alltid när jag läst en bok jag inte gillar men som alla andra verkar älska har jag kollat bland massor av recensioner, och många är de som säger att den är rörig i början men att andra hälften är helt klart värt det. Men första halvan är ju så himla tradig att tanken på att fortsätta inte ens existerar. Tack o hej Taylor.