I flera veckor har jag tänkt åtgärda den här pågående bloggtorkan, men den har envist hängt sig kvar. Varför vet jag inte. Det bara blev. Nu när jag återkommit tänkte jag skriva om något djupt, allvarligt. Något som ger tusen länkningar och en triljon gillamarkeringar på facebook.

Not.

I förrgår fyllde min bror år och istället för att ringa och gratulera honom på morgonen (som sig bör) försökte jag busringa till honom via den här sajten. Först testade jag det här skämtet (jag lyssnade alltså hela tiden och valde vad som skulle sägas härnäst). Först försökte jag få honom att prata om en barockvävstol. Hans tillskott till konversationen blev ”Nä” och ”Nä”. Sen slutade han svara. Kul. Sen var det nåt annat vid lunch när jag testade igen. Då sa han inte ens nånting.

Så jäkla tråkigt tänkte jag, jag ville ju busringa! Men så fick jag syn på den här busringningen … och ja, den kändes helt enkelt som gjord för min mamma. Ni vet min mamma som undrar om hon är på facebook direkt hon går in på internet (hon har ingen facebook).

Så då ringde jag. Och hon svarade.

Och det lät såhär …