Många katastrofer hamnar aldrig på första sidan

Tyfonen var hemsk och det som skett i Filippinerna är så sorgligt, det är inte det. Men varje gång något sådant här inträffar står det på alla löpsedlar och media tävlar om att samla in miljoner. Vänner lägger upp ivägskickade sms på facebook, 50 kr till behövande nödställda. Det är så bra gjort, det är inte det.

Men alla andra då?

Vid sådana här katastrofer börjar jag alltid tänka på resten av världen, delarna som aldrig ens haft ett hus eller mat eller skor som kan flyta iväg längs vägar som omvandlats till floder. Tänker på alla katastrofer utan någon början och till synes utan slut. Tänker på människor som levt hela livet i extrem fattigdom, jag kan inte tänka mig in i det hur jag än försöker. Att leva på 7 kronor om dagen. Över 1 miljard människor har det så varje dag. Varje dag hela livet? Det fattigaste jag har varit var när jag var student, och det var ärligt talat inte särskilt jobbigt.

Förra veckan fick jag upp ögonen för Matkassen, då Simona delade ett inlägg om hjälp i Malmö. Ett fantastiskt initiativ för att hjälpa i närområdet, för övrigt. Jag anmälde mig genast till att hjälpa en nybliven arbetslös ensamstående mamma och några dagar senare träffade jag henne för att överlämna några grejer. Innan var jag lite nervös, sådär osäker som jag alltid blir när jag väl egentligen inte borde ha några tvivel om att jag gör något bra. Men ändå, tvivel. Tänk om hon inte behöver hjälp egentligen? Tänk om jag blir lurad? Tänk om det blir stelt och jättekonstigt och hon inte ens är tacksam och bara rycker åt sig påsen och stänger dörren i ansiktet på mig?

Jag träffade kvinnan nere i entrén till hyreshuset där hon bodde. Jag hade sekunden innan ringt på porttelefonen upp till henne och pratade nu med hennes son, som förklarade att mamma inte var hemma just nu. Hon kom precis in genom dörren ”Det är ju jag som är Elin”, sa hon. Hon hade just träffat en annan givare och hade en stor kasse med kläder i handen till sina barn. Vi hälsade och jag förklarade snabbt vad jag köpt och sådär och helt plötsligt började hon gråta. Va fan. Jag är inte bra med människor som gråter, jag skojar inte. Jag tittar på gråtande människor som om de vore från en annan galax. Jag förstår inte ens hur jag kunde tänka att hon inte skulle känna tacksamhet, vem håller jag på att bli?

När jag började tänka på detta på lunchen fick jag smått panik. Samtidigt är det också viktigt att säga på att vi faktiskt gör skillnad, det går framåt. Betydligt fler har tillgång till rent dricksvatten idag än för tio år sedan, betydligt fler kan läsa och skriva än de kunde då. Men det finns fortfarande mycket kvar. Så himla mycket. Så många som inte har någonting, inte ens sin frihet. Under lunchen hamnade jag på Maslows behovstrappa och behoven ser kortfattat ut såhär för människan:

  1. kroppsliga behov
  2. behov av trygghet
  3. behov av kärlek och gemenskap
  4. behov av uppskattning
  5. behov av självförverkligande

När jag såg den kunde jag snabbt tänka: Check, check, check, check, check. Tre minuter senare hade jag fyllt i ett formulär hos Barnfonden och signat upp mig för ett fadderbarn. Men det vågar jag ju knappt skriva, tänker på det där avsnittet av Solsidan när Mickan skaffar fadderbarn bara för att sätta upp bilder på kylskåpet.

Jag vet inte ens vad jag försöker säga med det här inlägget, kanske att jag vill rädda världen. Jo, det var nog bara det. Och att jag rädd att bli en sådan som om femtio år sitter på altanen och säger ”Jodå, jag skänkte pengar till välgörenhet både två och fem gånger, minst 50 kr varje gång”. Vafan. Jag vill ju hjälpa till att göra världen bättre, på riktigt. Något stort liksom. Både små och stora saker, både nära och långt bort.

bättre värld

Men först måste jag nog sluta ge mig själv dåligt samvete för allt jag inte gör, och fokusera på det jag gör och kan göra. Och sluta vara en sådan där som tänker att alla människor är oärliga och varför ska jag då ens försöka. Att alla pengar förskingras och ingen egentligen vill hjälpa någon, alla tänker bara på sig själva. Och sluta tänka på dom där som försöker ge andra dåligt samvete och säkert tänker ”herregud måste hon skriva om att hon skaffat ett fadderbarn, kan hon inte bara hålla det för sig själv”. Nä det vill jag inte. För det är något jag tänkt och velat göra i säkert tio år, men jag har låtit bli just på grund av människor som dessa.  Vi ska inte behöva skämmas för att vi lägger upp printscreens på facebook som visar att vi har skänkt pengar. Vi ska inte skämmas för att vi hjälper människor i vår närhet, även om vi aldrig träffat dem förut. Det första steget är nog just det, att sluta skämmas.

Och det slutar jag med nu.
Bli fadder, du med ♥

barnfonden

Annonser
Det här inlägget postades i Privat. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Många katastrofer hamnar aldrig på första sidan

  1. Kära Syster skriver:

    Vilken vändning i inlägget:)
    Jamen visst är det lätt att blir cynisk! Och samtidigt överväldigad av alla behov som finns. Men alla kan göra någonting, som du säger. Jag skickade iväg ett sms, det var enkelt. Jag har ingen aning om vart det tar vägen, men jag måste lita på de organisationer som finns, som har som arbete att se till att hjälpen kommer dit den behövs.

    Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte är fadder. Men jag applåderar naturligtvis ditt initiativ, inte så mycket att du är duktig som tog tag i fadderskapet (fast det är du) som över att ännu en liten människa nu har sin framtid lite mer säkrad än förut.

    Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här kommentaren:) Jag tycker bara att du skrev så härligt osäkert. För det ÄR osäkert. Jag försökte själv formulera ett inlägg på min blogg om den lilla, lilla hjälpen. Det enda jag vet är att fokus måste vara de behövande. Inte de som hjälper. Men för att få fler att hjälpa, hjälper det naturligtvis att de som hjälper visar upp sin hjälp. Typ.

    /Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s