Jag vet faktiskt inte hur jag ska bemöta rasism längre. ”Rasism ska inte mötas med ignorans eller hat, rasism ska mötas med debatt, fakta och argument.” Hur många gånger har jag inte läst den meningen det senaste året? Och hur många gånger har jag inte haft anledning att bemöta rasism just såhär? Men inte känns det som om det minskar, det ökar. Antalet jag är inte rasist men förökar sig snabbare än myggor i ett surdike i mitten av juni. Jag är inte rasist men dyker upp när som helst, hur som helst, från i det närmaste vem som helst. Och detta skrämmer mig som fan.

Ibland kan jag är inte rasist men under en vanlig sammankomst utan minsta tvekan börja prata om dom som tar våra pengar, om dom utan värde, om dom som våldtar hela samhället för att vi tillåter det. Om dom som bara kommer hit för att allt är gratis och att svenska staten är generös. Om dom som får mer pengar än en av våra egna arbetslösa. Om dom som bara slåss och förstör och inte behandlar sina medmänniskor väl. Vi borde införa ett pricksystem, får dom två prickar så åker dom ut, dom som inte respekterar sina medmänniskor. Jag är inte rasist men talar om dom som när dom är födda i Sverige räknas som svenskar, trots att dom ju uppenbart inte borde vara det.

Jag börjar känna att debatt, fakta och argument inte räcker till, för oavsett hur mycket debatt, fakta och argument jag kommer med ser jag och inte rasist men inte människor på samma sätt. Och på något vis känns det som att det är där hela problemet ligger. Människosyn, alla människors lika värde.

Där inte rasist men ser en utgift, ser jag en möjlighet.

Där inte rasist men ser en ouppfostrad invandrare ser jag en sargad människa vars ögon  sett saker varken du eller jag någonsin kommer i närheten av.

Där inte rasist men ser en invandrare som enbart ska känna tacksamhet, ser jag en människa jag känner tacksamhet tillsammans med. För att jag bor i ett land som, trots allt, bryr sig mer om människor än gränser. Och för att det gör samhället till en bättre plats att leva i.

Där inte rasist men ser en invandrare som inte vill lära sig vår kultur, lyssnar jag på en någon som aldrig släppt in någon annans. Att sätta sig vid skolbänken efter tjugo år i arbetslivet är svårt, hur ska det då inte vara att göra det efter åratal av krig?

Där inte rasist men ser någon som försöker ändra på vår kultur, ser jag chansen att lära känna någon annans utan att ens behöva resa någonstans.

Där inte rasist men ser invandrare utan uppfostran, etik och moral, ser jag ungdomar vars föräldrar, och kanske även dem själva, har sett etiken och moralens värsta motsats på så nära håll att den nuddat deras kinder.

Vi kan titta på samma människa men se helt skilda ting. Människor är ju individer, det är vi alla. Det är ju det här jag inte förstår, hur jag är inte rasist men så enkelt kan klumpa ihop hundratusentals människor i ett så kort och enstavigt ord som dom. Där inte rasist men talar om dom, tänker jag bara konstant vilka dom? Vilken dom? Vem är det som dömer vem? Där inte rasist men talar om invandrare som om dom vore blommor på en åker där vi sparar dom vackra, kastar dom fula och vet att dom alla vissnar tids nog … det är enda gången jag verkligen känner att jag kanske trots allt kommer från en annan ras.

Där inte rasist men tänker på invandrare, tänker jag på människor. Där inte rasist men tänker på pengar, tänker jag på människovärde. Där inte rasist men tänker på bättre livskvalitet, tänker jag på ett liv överhuvudtaget. Där inte rasist men talar om att dra gränser, våra gränser, stänga gränser, tänker jag bara: vilka gränser?