Detta är ingen solbränd historia. Incest, övergrepp och människoöden, beskrivet med den välkända Ranelidskan. ”Tyst i klassen!” gillade jag skarpt, till och med så skarpt att jag fortfarande har 20 sidor kvar att läsa. Recension finns inte heller. Det är så märkligt, och irriterande, att många av mina favoritböcker ”glömmer” jag bort att recensera. Måste bättra mig med det.

I alla fall. ”Förbjuden frukt från ett fruset träd” är en sådan vacker bok – på utsidan. Jag kan sitta och titta på det där trädet hur länge som helst, och vrida på boken så man ser hur det skimrar.

Men insidan hinner jag inte så långt i innan jag inser att det inte är något för mig, inte den här gången. De båda berättelsernas sätt av varvas fungerar inte alls. Jag beundrar Ranelid och för mig är han en av de mest intressanta personer vi har här i Sverige, men den här boken berör mig inte. Jag har läst ett par kapitel men det finns inte ett uns av nyfikenhet som befogar vidare läsning.

Går vidare i bokvärlden.

Fler synpunkter om boken finns bland annat hos:
GP
SvD
HD
LitteraturMagazinet