Läste den här idag och skrattade nåt så hysteriskt. Känner att jag verkligen skulle ha behov av några egna pie charts att bifoga när folk ber mig om tjänster. Inte för att jag inte gärna gör grejer gratis, för det gör jag ofta, men det finns ju en gräns.
Om en kompis vill att jag ska ta foto på hen till körkortet: Ok.
När främling skriver och i det närmaste tvingar mig att lektörsläsa hens manus gratis: Inte ok. (Men varför inte? Det är väl kul att läsa?)
När non profit-tidning frågar om jag vill skriva kåseri: Ok.
När nån man inte träffat eller hört av på femton år plötsligt undrar om man kan hjälpa dem att starta upp Facebook/Twitter/blogg/hemsida för hens företag: Inte ok. (Men varför inte? Det vore väl kul?)
När pappa ber mig skriva text och ta bilder på tusen grejer han vill lägga ut på Blocket: Ok.
När stort svenskt företag ber mig ta fram marknadsplan och ny grafisk profil: Ej ok. (Men vadå? Det vore väl en bra referens?)
Skämt åsido, så tyvärr ser vissa ”roliga” yrken som något som inte behöver betalas. De som livnär sig på dessa yrken lever ju på det de gillar mest av allt, och många tror det räcker att göra det man älskar mest oavsett om man får betalt eller ej. Men så fungerar det ju inte. Även kreativa yrkesmänniskor har räkningar som alla andra. Eller, faktiskt många gånger betydligt högre räkningar. Programvara och utrustning är – som nog de flesta är väl medvetna om när de tänker efter – svindyrt.
Åh, jag vet precis vad du menar! Alla musiker (varför tycks detta drabba alla yrken där man är det minsta kreativ??) kämpar med detta varje gång en ”kund” vill att man ska framföra något.
Kund: ”Nej, men detta är väl din hobby? Eller?”
Mitt svar: ”Ja, men det är mitt jobb också. (Som jag har tagit studielån till. Jag har studielån att betala av. Detta är mitt jobb och jag jobbar inte gratis.)”
Biten inom parantes vågar jag aldrig säga högt, tyvärr.