Jag måste byta tandläkare. Jag har insett det nu.

När jag kontaktade mitt ställe så fick jag höra att han jag brukar gå till har så himla långa köer, men jag tackade ja till en annan. Hon är ju gullig och så, men alltså …

Förra gången jag var där höll assistenten på med något medan jag låg där i stolen, raklång och stirrande upp i taket. Plötsligt hörde jag ett *poff!* och kände hur det blev alldeles varmt vid håret.
”Oj! Är du okej?!” sa tandläkaren till assistenten. Och jodå, javisst det var hon, ehe. Släta över släta över. Vad det nu än var hon höll på med så gick det inte så bra då något uppenbarligen exploderat och brunnit upp. Minns inte ens deras förklaring vad det var som hade hänt, men de försökte verkligen hålla minen.

Så imorse. Kom dit och skulle laga ett hål. Låg där igen. Raklång och stirrade upp i taket. Gapade stort så hon skulle bedöva med den där himlade sprutan. Fem sekunders smärta för tjugo minuters inte smärta. Det är ändå lätt värt, tycker jag. Så sprutade hon in. Tryckte lite. Väntade lite. Kom tillbaka och frågade om det verkat.
”Nej, inte direkt”, svarade jag vilket var ovanligt för det brukar vanligtvis gå så himla snabbt.

Så hon gav mig en till spruta. Väntade lite.
”Känner du nåt?” frågade hon.
”Jo”, svarade jag.
”Okej, då får vi ta en sista då …”
Och så gjorde hon det. Problemet var bara att det inte alls var den sista.
Väntade lite. Tungan domnade bort, läppen likaså.
Hon började lite lätt. Tryckte med något redskap och frågade ”Känner du något nu?”
Och fastän jag ville säga nä så var jag ju tvungen säga ja … för det kändes ju precis som vanligt och ont gjorde det.

Så fröken Johansson fick sig en fjärde spruta. Så hör jag bara:
”Jag är ledsen Malin, men jag måste ta en till …”
Och vid det tillfället råkade jag öppna ögonen och se hur något bazookaliknande i tandläkarväg hölls upp precis framför mig. Hade jag stått upp skulle jag ha svimmat. Men nu låg jag ju redan ner så det gjorde jag tack och lov inte. Assistenten började stryka en hand längs min arm, sådär som man gör på ett barn som är ledset för att det inte får se mer på teve.

Ärligt talat så vet jag inte hur många sprutor det var men jag tror det var fem. Kan ha varit sex eller sju. Sedan hur många stick som gjordes för varje vet jag inte men det var många. Sedan när hon väl lagade hålet så var det inte helt bortdomnat. Inte så det att det gjorde ont, men jag kände att hon höll på. Jag fattar inte hur det är möjligt, hur allting annat kunde vara bedövat utom just den där jävla tanden.

I alla fall. Så därifrån gick det väl bra. Men när jag ställde mig upp efteråt märkte jag att jag inte ens kunde blinka på vänster öga. Jag fick så att säga blinka manuellt. Det innebär att man för ögonlocket upp och ner med fingret. När jag skulle prata gick det knappt. Det var faktiskt ganska komiskt men samtidigt fruktansvärt. Tandläkaren ställde frågor men jag kunde knappt svara. När jag önskade henne en trevlig sommar fick jag säga det tre gånger för att det skulle höras någorlunda väl.

Väl ute kollade jag mig i Iphonespegeln och tog en bild. Jag gör mig inte ens till. Jag försökte verkligen le och det gör jag ju … halvvägs. Funderade om det är lite så det känns när man får en stroke. Jag kunde inte prata, inte blinka, inte le. Snorig blev jag också men kunde inte ens snyta mig. Näsan var helt bedövad.

Alla säger ju till mig att jag måste gå till någon annan, men när mamma först sa det så svarade jag: ”Jamen dom som är nya måste ju också testa annars kan dom ju aldrig lära sig”.

Men jag vet inte. Kanske jag ska lyssna på mamma den här gången.