”Caroline och Jonas har allt. Utom barnet de båda önskar mer än allt annat. Efter lång väntan får de äntligen sin dotter men trots kärleken släpper Caroline en dag taget om det de kämpat för.

Elsa överlever mirakulöst fallet från sjunde våningen och hamnar i koma. Men kommer kärleken att överleva? Ska hon vakna? Och vad gör man när man bakom fängelsemurar ser hur både man och barn är på väg att förloras.”

Jag har lärt känna Josefine Lindén via internet, och vi har träffats några gånger. En del vill ju inte recensera sina vänners böcker, men jag tycker på något sätt att det är extra roligt. För jag skriver ju inte om det som är bra för att ställa mig in, och jag skriver inte om det som är mindre bra för att vara taskig. I alla fall.

”Tiden går så långsamt när man tittar på den” är välskriven, snygg och formgivningen perfekt. I kombination med en bra historia är det en sån där läsvänlig bok som man bara inte kan lägga ner innan den är slut.

Språket då? Jo, det är bra. Men när det kommer till själva flödet finns en del att jobba med. En hel del vardag hade med fördel kunnat strykas för att förstärka andra delar. Det gör hela storyn lite distansierad, jag känner mig aldrig riktigt nära. Vardagen känner ju trots allt de flesta av oss till, men hur känner man efter att ha släppt sitt eget barn från sjunde våningen? DET hade jag velat läsa mer om. Kortat ner transportsträckorna och utvecklat de stora vändpunkterna i berättelsen istället. Använd alla våra fem sinnen. Hur saker luktar, känns, smakar, ser ut, vilka ljud som finns i omgivningen. Det var det enda ”negativa”. Josefine Lindén har en mycket bra grund redan. Om den finslipas lite kan den snabbt gå från bra till perfekt.

På sidan 336 stod det om Arvidsjaur. Det fick mig att fnissa. Slutorden gjorde mig varm. Det jag menar är det här

(Tjerna, för målet)

Hade jag läst den här boken för en månad sedan hade den slutmeningen inte sagt mig någonting överhuvudtaget. Men nu vet jag ju att Josefine i samarbete med en fotbollsspelare som heter Tjerna ska skriva hans biografi. Hur coolt är inte det? Ganska himla coolt, vill jag påstå. Det var inget som, gissar jag, ens var på kartan när Josefine Lindén skrev (Tjerna, för målet.) som sista mening i sin debutroman. Och nu ska hon helt plötsligt skriva en bok om den här Tjerna. Hon bloggar en hel del om det här, men jag hoppas också att hon skriver i alla fall lite på uppföljaren till ”Tiden går så långsamt när man tittar på den”.

7/10

Andra som läst:
Hallandsposten
Västmanländskan
I hyllan
Bibliotekskatten
Dagens bok
Pocketlover
Feelgoodbiblioteket
Boktipset

Boken finns bland annat hos Bokus och Adlibris.