Ingen verkade veta var tjejer med självskadebeteenden skulle vara, så kom det sig att rättspsyk i Sundsvall sågs som ett bra alternativ. Vem, och hur, som kom fram till detta är en aning oklart, men så blev det. På rättspsyk hamnar den som är dömd för brott men inte hamnar i fängelse, utan istället döms för vård. Eller, det är så det SKA vara.

I ”Slutstation rättspsyk” har Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson talat med 35 kvinnor, ingen av dem dömda för brott, om deras tid inom rättspsyk. Hur det var att gå i samma korridorer med våldtäktsmän och ständigt få sexuella inviter. Att berövas sina rättigheter och behandlas som en kriminell. Att skriva på kontrakt om att man inte ska skada sig själv, för går man det kommer man att bli bestraffad. Vägen till rättspsyk var inte heller den nådig. Flera i det närmaste lurades dit, och låstes in. De bands fast vid bänkar och låstes in i isoleringen, betydligt längre än vad lagen tillåter. Många försågs med tvångshandskar, vilket lagen inte tillåter alls. Ämnet är intresseväckande på det mest skrämmande sätt. Händer det här i Sverige? På 2000-talet?

Det är svårt att kritisera en bok vars handling och information är så viktig, men rent textmässigt är det ändå lite platt. Det skrivs teoretiskt och kliniskt, något som inte väcker känslor även om handlingen är otäck. Kapitelindelningen känns inkonsekvent.

Det är en viktig bok som verkligen uppmärksammat den här problematiken, men möjligen att jag hellre skulle rekommendera den intresserade att lyssna till P3s dokumentärer i ämnet.

6/10