”Den morgonen Ulrika ställer sig på vågen och ser 143 kilo bryts förlamningen. En gräns har passerats. Någonstans mellan tjugofyra och trettiosex tappade hon bort sig själv. Hon blinkar mot siffrorna, 143 kilo.

Tre små pojkar leker på vardagsrumsmattan. Hon tar sin handväska och går ut genom dörren, lämnar sitt liv bakom sig. Hon fortsätter att gå.”

Rose Marie Bouws roman ”Det krävs tusen vackra ord” fångar mig direkt och jag kan knappt lägga ner boken förrän jag vet hur den kommer att sluta. Rose Maries språk är smart, okonstlat och drivet. Den enda kritik är att det blev lite väl melankoliskt rakt igenom. Någon riktig höjdpunkt eller i alla fall någon form av variation hade varit ett uppiggande avbrott. Men ändå. Så bra. Den som har eller har haft någon form av övervikt, om än inte 143 kilo, kommer säkert känna igen sig i en del av Ulrikas tanker.

9/10

Boken finns bland annat hos Adlibris och Bokus.