Wow, vilken roman! Jag har inte läst Majgull Axelsson förut, men helt klart är att efter ”Jag heter inte Miriam” kommer även den väl omtalade ”Aprilhäxan” att landa på såväl nattduksbord och senare i bokhyllan.

”Jag heter inte Miriam” skildrar Malikas liv, en ung romsk tjej som hamnar i koncentrationsläger – både Auschwitz och Ravensbrück. Det är en hemsk, om än fantastisk, skildring över hur livet kunde se ut vid den här tiden. Boken är skriven så att även den som känner sig avlägsen andra världskriget inte kan annat än att dras in i dess mittpunkt. Hur det var att det vardagliga livet bestod av sjukdom, svält och en kamp för att dölja den man egentligen är.

Språket är lätt även om det tog mig ett tag innan Malika verkligen fångade in mig ordentligt. Även blandningen mellan nutid och dåtid är skickligt gjord (och jag brukar inte riktigt gilla den typen av struktur, som ni vet). Boken är en roman men bygger på sanning, och det känns. Mest obehagligt är att Malika tog sig an en annan identitet för att skydda sig själv. Det var bättre att vara jude än zigenare under kriget. Med tanke på hur samhället fortfarande ser ut idag, och den debatt kring det ökande antalet tiggare i Sverige som pågått länge, känns delar av den skrämmande handlingen applicerbar även idag. Och det är inte rätt. Det är så fel det kan bli.

Den här boken borde alla läsa.

9/10

Finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

Mer om boken:
”Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.

När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten.

”Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam.”

När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden. ”