Hur jag än försöker kommer jag inte in i Kristina Sandbergs ”Att föda ett barn”. Efter 100 sidor tänker jag att nu, nu börjar det på riktigt. Jag har hört flera säga att den är jäkligt seg i början, och det är väl för mig något av en underdrift. Språket är för melankoliskt, vemodigt, ryckigt och tillgjort. Allt ska låta så svårt. Jag har svårt för det. Jag får ingen känsla för Maj. Jag får knappt några känslor alls. Men eftersom trilogin är så hypad har jag tvingat mig att läsa vidare, bara lite till, ett kapitel, en sida, några ord. Men nu lägger jag ner den. Kanske för någon vecka, kanske för alltid.