”Fattigfällan”, Charlotta von Zweigbergk

Fattigfällan. Få böcker har väl fått så mycket uppmärksamhet förra året som denna? Och det med all rätt.

fattigfällanBeata har en ordentlig utbildning, en fin lägenhet och har själv uppfostrat fyra barn utan att någonsin vara sen med en enda räkning. Visst, hon har aldrig haft det fett, men hon har blivit expert på att hushålla med sina tillgångar, tagit knäck efter knäck och aldrig varit rädd för att ta i. Hur kunde det bli så att hon som alltid varit så kompetent till sist är en av dem som köar utanför Frälsningsarméns matutlämning? Som tar dyra sms-lån och pantsätter sina smycken för att inte bli vräkt. Det enda misstaget hon begick var att bli långvarigt sjuk.

”Fattigfällan” av Charlotta von Zweigberk är en bok som får det att krypa i skinnet på en. Vid flera tillfällen har jag sådan lust att kliva in i handlingen och ruska om personerna Beata möter. Personer inom myndigheter men även i hennes närhet, som gång efter annan ska säga till henne att hon måste betala sina räkningar (trots att hon inga pengar har), som gärna bjuder henne på dyra middagar (fastän hon hellre skulle få pengarna i handen och ha mat för en hel vecka). ”Fattigfällan” raserar myten om att alla i Sverige kan få den hjälp den behöver, och ”Fattigfällan” bekräftar bilden av myndigheter som blir allt svårare att ha att göra med.

Det enda märkliga med boken är att Beata har fyra vuxna barn, men inte en enda gång står det något om att de försöker hjälpa henne, eller att hon ber dem om hjälp. Det känns faktiskt rätt så underligt att de inte nämns mer än i förbifarten på ett par ställen.

Stundtals där i mitten kändes den rent läsmässigt lite slentrian, det var samma elände om och om igen. Men det bidrar å andra sidan till engagemanget. För visst berör den. Dagen efter jag läst ut boken hörde jag ett radioprogram där de hade en lyssnarfråga (läsarbrev) inom ekonomi. Det var en kvinna som var 61 år och sjukskriven, men hon får inga pengar från krånglande myndigheter. Därför undrar kvinnan om hon bör ta ut förtidspension. Experten säger vänligt men bestämt att nej, det bör hon absolut undvika. ”Försök hitta kraft att arbeta i alla fall lite”, säger experten. Programledaren kontrar med att hon säger att hon inte kan, och att det finns flera andra ute i samhället som har det precis likadant. Experten fortsätter emellertid om att det är mycket upp till kvinnan nu, om hon kan hitta den där lilla extra gnistan så hon kan jobba, om så bara 25 %. Bara hitta den där extra gnistan. Försök.

Jag blev så irriterad när jag hörde detta att jag kokade. Vad är det med folk som har så lätt att se ner på någon som säger jag är sjuk, jag kan inte jobba? Varför ska det ändå påpekas om och om igen: Men kan du verkligen inte orka? Bara lite?

Men så. ”Fattigfällan.” Det är nyttig läsning. För alla. Det ger en insikt i hur den som kan ge sken av att ha allt, faktiskt inte har något alls.

7/1

fattigfällan

 

Finns bl.a hos Adlibris och Bokus.

Annonser
Det här inlägget postades i 2017, Betyg 7-8, Bokrecension, Facklitteratur, Ordfront, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s