På min vänstra hand har jag en grupp små vita fläckar som liknar en karta över en ögrupp. Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt och vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig.

Timbuktus familjebiografi blev min sista bok 2017, och vilken avslutning det blev! Jag visste inte så mycket om vare sig Tumbuktu eller boken före jag började läsa, utan hade väl mest väntat mig en skildring över hans vilda artistliv de senaste åren. Men så fel jag hade.

”En droppe midnatt” öppnar upp sinnet för hur rasismen fungerar, hur den inte nödvändigtvis är så mycket mildare idag än den var för många år sedan. Hur grymma barn kan vara. Hur grymma vuxna är.

I boken börjar Jason söka efter sitt förflutna, var han kommer ifrån. Han intervjuar föräldrar, släktingar och besöker avlägsna sådana South Carolina, USA. Jason förfasas över att hans svarta släktingar röstar på Donald Trump, samtidigt som det ger en viss förståelse hur det kan gå den vägen.

Boken är inte skriven kronologiskt och det hoppas framåt och bakåt i tiden ibland, vilket blir ett störningsmoment för mig då jag inte tycker övergångarna görs vare sig smidigt eller på ett tydligt sätt. Men det är mer en parantes. Boken är jättebra! Rekommenderas varmt.

Rent språkmässigt är det klockrent. Jag imponeras av språket i boken. Att det dessutom refereras till en massa boktips är en stor bonus. Jason Timbuktu Diakité vet vad han gör.

9/10

Finns bland annat hos Adlibris och Bokus.