Kristin Enmark var 23 år när Norrmalmstorgdramat ägde rum sommars 1973. I ”Jag blev Stockholmssyndromet” berättar hon om sin upplevelse inifrån banken där hon jobbade. Utöver titeln står också på framsidan om ”Valvet, föraktet och mitt kärleksförhållande med Clark Olofsson”. Förordet låter lovande och jag vet redan mer om händelsen än efter att ha läst flera kapitel i Clark Olofssons egen bok.

Men där tar det liksom stopp. Handlingen fladdrar omkring och innehåller mycket tillbakablickar om bland annat Kerstins liv i Västerbotten, vilket förvisso är lite intressant då det är nära där jag bor, men tråden tappas om och om igen och det ger ingen riktig känsla för vad som faktiskt händer kring bankrånet och gisslandramat. Språkligt är det väl ok, men lite show don’t tell hade inte skadat. Det mesta skrivs övertydligt på ett sätt som blir en aning irriterande. Texten i boken är stor och det känns lite som att textstorleken har ökats och anekdoter lagts in för att till slut få ihop en hel bok. Möjligt att den tilltalar någon som är mycket intresserad av Norrmalmstorgsdramat i alla fall, men för min del tar det stopp cirka 50 sidor in i boken.