Läkare har inget vidare gott rykte, let’s be honest. Alltså jag menar, vad de gör och hur de hjälper är absolut inget mindre än fantastiskt i de flesta fall. Jag talar mer om ryktet hur de är, hur de beter sig. Jag vet inte hur många vänner och bekanta som arbetar i sjukhusvärlden som rynkat på näsan och muttrar ”Ja, läkare de är speciella…”. Egocentriska och dryga. Typ så.

Personligen har jag nog dock faktiskt bara bra erfarenheter av läkare. Ok, den gången jag besökte en läkare som helt ogenerat googlade mina symptom (som om jag inte redan gjort det själv?) och därefter gav mig rådet att äta mer apelsiner kanske inte gav något jätteimponerande intryck, men han var illa fall rätt så snäll.

Med detta i bagaget var det något så vansinnigt uppfriskande att läsa Christian Unges bok ”Har jag en dålig dag kanske någon dör”. Hur han lägger sig platt inför det faktum att han begått många misstag, varav flera med mycket allvarliga konsekvenser. Hur simpla moment som glöms bort möjligen är anledningen till att någon dör.

I boken får vi följa hans väg genom läkaryrket, från studier och praktik till akutmottagningar och tjänstgöring i Afrika för Läkare utan gränser. Han tar också upp problematik kring dagens sjukvård.

Speciellt gillar jag kapitlen vid hans utomlandstjänstgöring, som ger en mycket bra skildring av hur sjukvården fungerar, och inte fungerar, i en annan del av världen. Hur något så banalt som avsaknaden av en simpel medicin gör att människor inte går att rädda. Hur dåligt han mår när han åker därifrån.

”Har jag en dålig dag kanske någon dör” är en jordnära och ärlig biografi, så långt ifrån stereotypa läkarroller man kan komma. Den är helt klart en dokumentation som hittills, vad jag då vet, saknats ända tills nu. En skildring som inte bara vänder sig till den redan invigda läkaryrket, utan som faktiskt kan läsas av precis vem som helst.

8/10