Vilken vrickad historia.

Det är inte mycket med julen som gör Eileen Dunlop särskilt glad. Hon är en försynt men djupt bekymrad ung kvinna fångad mellan rollen som sin alkoholiserade pappas vårdare och ett dagjobb som sekreterare på Moorehead, ett ungdomsfängelse för pojkar, fullt av sina egna vardagliga fasor.

Ottessa Moshfeghs karaktärer i ”Eileen” kan vara de tydligaste jag någonsin sett, hennes sylvassa beskrivningar i de små saker som porträtterar en människa är geniala och gör att jag med ens ser personen framför mig. Eileen är en märklig person som man skulle vilja fika med, för att se vem som egentligen finns där bakom. Själva storyn i sig har jag svårt att riktigt greppa, för det här är ingen roman med tvära kast utan det går snarare i samma spår ända till slutet. Lite som en dagbok på Eileens makabra sätt. Det här är också en bra bok som skildrar ensamhet och vad den kan göra med en människa, och ur den aspekten är det egentligen en viktig men rätt sorglig bok.

7/10