Jag har aldrig varit någon som läser poesi. Inte ens Tranströmer har jag läst. Under hösten har jag funderat en del på detta, och beslutat att skärpa mig. Ge det en chans. Rupi Kaurs ”Mjölk och honung” blev hennes första poesisamling, och den blev succé. Megasuccé. Jag har inte läst den heller.

Men när jag nu såg att uppföljaren, ”Solen och hennes rosor”, nyligen blivit utgiven på svenska kände jag att nu är det dags, och så blev det. Och vilken tur!

Det är omöjligt att inte ryckas med i hennes tankar, hur hon formulerar det som alla vi tänker någon gång utan att riktigt förstå det. Rupi skriver också om sitt ursprung, hur det är att fly och bo på två ställen, men samtidigt inte höra hemma någonstans. 

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare i mitt sökande kring poesi, men framåt ska jag. Sedan så är väl min okunskap måhända något som bör tas i beaktning när man läser mina tyckanden, ty kring detta är jag inte på något sätt kunnig. Men för mig är ”Solen och hennes rosor” en riktigt fullpoängare. Jag kommer helt klart att läsa den igen.

10/10